För en hel del människor
är det som om tiden stannade
den dagen och sedan dess
har det alltid varit den fjortonde juni
vid halv fem på kvällen.

Åren går men sorgen består.

För andra människor
är det ett så pass öppet sår
att varje dag är en kamp

varje timme av dagen
för att ta sig samman
och orka gå vidare.

Att det finns forum
att skriva av sig är bra
och jag önskar
när jag hör om andras sorg

det fanns mera att göra
än att bara finnas där för dem
och hålla dörren öppen.