Så skulle de ta in riset. Hugga grenarna, ta fram kniven och skära kvistarna rena för vasen och låta doften rista sig in i mellanrummen.
De där som väntade att något skulle ske

Några kallade det påsk och klädde sina kvistar med fjädrar och urblåsta ägg.
Andra menade att det var våren och lät bli fjädrarna men åt gärna äggen tillsammans med inlagd sill eller något annat man ville förknippa med värmen som visserligen inte ännu kommit men som man visste något om.

Ytterligare andra sa inget om namn eller årstider. Men tog in dofterna och lyssnade till fåglarna.

Själv hörde hon till de där människorna som varken visste tider eller ordningar om ingen gav henne dem.
Så hon tittade noga i alla spalter. Läste det man kallade annonser och drog slutsatser om hur tid kunde kopplas till rörelse.
Sådant som alltid skulle återkomma.

Som en liturgisk dans. Just så. En fastställd ordning, oföränderlig men ändå dynamisk. Och fylld av det hon själv kände som rytm.

Kanske kunde man kalla det påsk.
Ordningen som började med söndagen då barn måste bära palmkvistar och sedan fortsatte med den torsdag då hela saligheten dukades som mönster på ett bord och delades som en måltid mellan sådana vänner som både kunde förråda och förneka. Men som ändå stannade i samma sorts kärlek som alla vi andra som både kan förråda och förneka de människor vi älskar.
Den sortens ordning.

Hon tänkte att det måste vara så.
Och att fredagen var själva befrielsen, den där befriade kärleken som inte låter sig fångas av det människor gör mot varandra när tiden begränsar friheten.
Man måste låta det sjunka in i tanken på döden. Det där att kärleken inte låter sig begränsas.
Ja, kanske måste man mer än så. Man kanske måste tro att själva kärleken har dött. För att sedan kunna se sin förvrängda rädsla på ryggen.

Det kan till och med vara så, att man måste överge tanken på själva meningen med livet. Så att varje dag blir en plåga och varje plåga en dag.
För att man ska veta att meningslösheten är just meningslös.

Men när dagen efter fredagen övergår till den dag då meningen ska visa sig som en omöjlig sten. Då.
Man pratar om tomma gravar. Nej. En tom grav.
Där man lagt en människa död.
Och kvinnor som mötte honom levande.

Det är då man ska se.
Hon tänker att det är då hon ska se hur alltsammans sitter ihop som annars bara lever som spalter och ordningar
utan liv

Som om allt liv fortfarande är höljt i den dag som kallas afton.

Hon ser sig omkring och vet att solen ger ljuset om dagen
och att natten bara vänt sig bort från henne

Men aftonen?

Nej hon vet inte mycket om aftonen.


....