De låg utspridda, de där delarna som hörde ihop. En mängd småbitar som bildade ett mönster. En helhet att förstå.
Man kunde se spridda uttalanden ligga osorterade, ordlösa meningar travade i högar och pregnanta meningar sorterade i storleksordning.
Rörelserna hade fångats in i färger som hängde lite huller om buller i stökiga garderober och i ett hörn hade någon slängt bindningsmedel - sådant som frågelim och funderingsband.

Det är klart, att man kunde ha låtit dem ligga där. Eller man kunde ha lagt dem i en hög och frågat om det fanns någon bruksanvisning. Eller funktionsbeskrivning.

Men, och det är väl ett vanligt men, människor tycker om att få räkna ut saker själva. De tycker om att lägga ihop saker så att de bildar mönster.
Så det var väl så man gjorde. I vart fall blev de där småbitarna sammanfogade till något som visade sig hänga ihop och bilda ett fasansfullt sammanhang.
De pregnanta meningarna bevisade de olika färgerna i rörelserna och om man ordnade dem efter nyanser så kunde man börja skönja en mycket ondskefull figur.
Man la till en del skuggor, ordnade bindemedel både från det hörn man funnit nära alla de små bitarna och nyinköpta häftklammer som visade sig fungera utmärkt för att sätta samman alltsammans till den helhet man redan anat att man skulle se.

Och nog var det skickligt gjort. Oerhört prydligt sammanfattat. Lätt att paketera och avbilda för att förmedla till alla de människor som hungrade efter bilder att avsky.
Och känslan av att förstå och veta fyllde sina goda funktioner.
De som byggt samman alla de små delarna fick sin skicklighet konfirmerad. Alla klappade sina händer och strök sig över sina magar medan de belåtet nickade och tackade för det goda samarbetet.

Det var väl bara en sak som oroade något.
det där att det tycktes som om bygget inte ville hålla samman
som om bilden fragmenterades och föll samman
Inte i de modeller de ändå hårt satt samman och stagat till något hållbart.
Men i verkligheten.
De där bitarna, de små fragmenten och de färgade rörelserna ruskade på sig och föll ut i andra mönster. Linjerade sig, borrade sig genom varandra och skakade meningarna samman till något annat, något man måste se om man ville veta.
Inget annat.
Bara se. Om man ville veta.

Kanske det kunde finnas någon som samlade. Någon som hörde eller någon som åtminstone hade ögon.
Men människor som satt samman bilder ser sällan.
Och hör ännu mindre.

De osedda sammanhangen dör bort i skränet av måsar på avfallsstationen där bilder lämnas till förbränning. Någon nytta gör de när de brinner till gagn för fjärrvärmesystemet i staden.
Något gott måste komma ur mödosamma byggen.

Man kan inte lasta människor för att de sätter samman
inte heller för att de använder egna bindemedel och egna skuggor när de vill ändra det endimensionella till bilder av höjder och djup
Man kan sällan döma människor som gör sig till domare.

Sådan är verkligheten
sällan sedd
men ofta byggd att dyrka eller förkasta.


.....