Åren hade droppat ifrån tidens tak,
det var minnen som mötte oss två.
Jag var kvar i drömmen och du var så konkret,
vi var stora nu men ändå så små.

Vi vandrade ut i natten och tände våra ljus,
vi ville se om mörket fanns kvar.
Jag sa jag var lycklig men du såg att jag ljög,
och du ville ha ett svar.

Jag sa att jag såg mig i skenet av ditt ljus,
och jag blev rädd.
Jag såg alla människor som funnits i mitt liv
när jag sprang, förbi.

Inget, inget dög åt mig
ingen, ingen dög.
Inget, inget dög åt mig
när jag sprang igenom mitt liv.

Vi lovade varandra en ed om våra liv
vi skulle aldrig springa mer.
Dom gåver som vi hade dom skulle vi se
och inte jaga efter fler.

vi såg det så klart när vi stod där mitt i natten,
det var livet som mötte vårt liv.
Jag sa jag förstod nu var lyckan var gömd
och jag kände mig jordad och fri.

Jag vände mig mot tiden och lät den möta mig
och jag stod still.
jag hörde mina tankar ropade följ med
när dom sprang förbi.

Inget, inget dög åt mig
ingen, ingen dög.
Inget, inget dög åt mig
när jag sprang igenom mitt liv.