Elden sprakar till, slukar nattens mörker,
skapar skuggor på blanka ytor.
Fakiren som dansar över eld,
inbjuder mig att ta sällskap,
i en hätsk duett.
Barfota över glödande kol,
vansinnets gapskratt,
borrar hål i mina öronhinnor.
Jag älskar dig, viskar fakiren,
med glasartad blick,
och räcker fram en silvrig bägare.
Vågar jag ta steget,
att låta min hud skållas
av den eldfängda vetgirigheten.
Att smälta in i dimmornas ridå.
Varsebli vad som döljer sig där,
bortom den glasartade blicken.