- Jo, du förstår min mo...

Där började jag gråta. Jag grät och grät. Tårarna fullständigt skvalade nedför mina kinder och vätte den nya tröjan jag fått av pappa. Per vaggade mig sakta i sin famn. Han var så fin, min Per.

- Du, jag tvingar dig inte att berätta, men jag tror det skulle vara väldigt skönt för dig. det är väl mycket bättre, än att du ska gå här och vara så tillstängd. Jag tror att jag vet vad det är... Är det någon dom har gått bort?

- Snyft! Ja... Min morfar fick en hjärtinfarkt i förrgår. Jag hann inte säga adjö till honom. Så'nt... Ja, det kommer ju så plötsligt.

- Jag förstår verkligen hur du känner det. Så var det också när min farmor dog, och så är det nog för alla människor. Unga som gamla. När man mister en nära vän för alltid... Det känns så tomt, liksom.
Så, gråt nu ut. Livet är ju bara så.
Även du, jag, Herr Persson, Lilian... Ja, alla kommer vi ju att dö, förr eller senare. Men man tänker inte så...

- Du är så fin. Jag vet ingen som jag skulle kunna prata med...
Pappa förstår nog inte riktigt. Eller vill han helt enkelt inte inte förstå.
Han och morfar har aldrig riktigt kommit överens.
Jo, förresten. Kanske skulle han förstå, men det känns inte riktigt som om han vore den rätte att berätta för. dessutom vet jag att han bli så deppad om han märker att jag är ledsen.

- Det enda är ju att försöka komma över det, även om det kan kännas svårt. Försöka minnas alla de underbara stunder man har upplevt tillsammans med honom eller henne.

- Mmmm.

Sakta, sakta gick vi nedför den regnvåta gatan. En stilla virvelvind sökte sig in bland löven, som låg på gatan. Löven virvlade, för en kort stund, allt snabbare och snabbare. En höstblek sol trängde trött igenom molnen. En ensam fågel höjde sitt skri över den tysta staden.

Livet måste ju gå vidare, trots allt...
___

Eftertext:
Det här är en vanlig händelse ur många människors liv.
Man kommer så småningom över det. Det bästa är när någon som förstår sätter sig ned hos personen, och talar ut!
___