Polio som liten...
Post-polio som vuxen...

Alltid fått kämpa
dubbelt så hårt
som alla andra
men ändå inte
nått ändå fram...

Om hårt arbete
Och hård kamp
hade räknats
lika mycket
som prestation
hade jag varit
värd en 5:a!!

Utfryst...
Ensam...
Alltid vänt
andra kinden till...
Tyst utstått...
Tigit och lidit...
Inte visa lesnaden...
Stå stark!
De tröttnade!
Segrade!
Stärkt!

Ungdom...
För ung...
Ville då ej ha barn...
Preventivmedel...
Orsakade
trång passage
för blodet...
Stopp i utflödet
i hjärnans vener...
Blodet kunde ej passera...
Vener gick sönder av trycket...
Blödning i "tankekontoret"...
Nära att dö!!!
Halvsidig förlamning...
Klarade mig tack och lov!!
"Min tid" att gå över
var turligt nog inte kommen!!
Rullstol...
Rollator...
Diverse käppar...
Lång, tuff rehabilitering...
Fight mot Försäkringskassan...
Utförsäkrad mer än en gång...
Fight för att få färdtjänst...
Epilepsi...
Bet sönder tänder...
Utredning...
Anpassa medicinering...
Neglekt...
Synfältsbortfall...
Hjärntrötthet...
Ej köra bil mer...
Färdtjänst...
Bilar som ej höll tider...
Kom försent till jobbet...
Hamnade på
fel destination
mitt i kalla vintern...

Förhållande som ej funkade...
Lång kamp...
Skilda vägar...
Äntligen må bra igen!
Livet gick vidare!
Lättnad!

Kontakt
med underbar man
på andra sidan jordklotet...
Sann Kärlek växte fram
under några års
flitig korrespondens...
Äntligen börja tro
på Kärleken igen!
Denna gången
verklig Kärlek
från Hjärta och Själ!
Efter lång väntan
och stor längtan
äntligen förenade!
Sammanlänkade
föralltid i sann
evig Kärlek!
Äntligen man och hustru!
Lyckliga!
Livet lekte...
Nu ville vi
bara få skaffa
barn tillsammans!
Familj!

Och då!
Då kom beskedet
- ÄGGSTOCKSCANCER!
Måste operera bort allt!
Äggstockarna!
Äggledarna!
Livmodern!
Kommer aldrig
Kunna bli mor!!!
ALDRIG!!
Ödets ironi?!
Ett fult spratt?!
Så orättvist!
Denna längtan
sedan barnsben
om att få bli mor...
Men, ALDRIG
kommer det att
kunna bli så!!

Vrede!!!
Varför just jag??!!
Sorg!
Förtvivlan!!
Avgrund!
Snubblade på målsnöret!!

Vet att hälsan ju
självklart går först
men kan ej rå för
att det gör ont!!!
ONT!!!
I Hjärtat!!!
I Själen!!!
Aldrig få känna
ett litet liv
växa inom mig!
Få känna det
röra sig och sparka
därinne i min livmoder...
Aldrig få möjligheten
att ge liv åt en ny
liten unik individ!!!
Med egen vilja!
Egen livsplan!
Föra vidare mitt arv!

Adoptera säger vännerna...
Tyvärr är jag "för gammal"
anser adoptivländerna
och för många "krämpor"...
För dyrt också!
Skulle ej haft råd ens!
Och "utredning" skulle
vi inte hunnit med ens...
Och allra främst:
är adopterad själv
- ville ju därför ha egna
biologiska barn
sprungna ur
min egen kropp!!!
Få se vem de skulle
vara lika...
Mina gener!!!
Mitt DNA!!!
Förenat med
min Älskades
gener!!!
Hans DNA!!!
Skulle de blivit
vackra??!!
Fått mina
mandelformade
asiatiska ögon?
Hans "indianska" näsa?
Hans så vackra
lockiga hår?
Blivit musikaliska?
Konstnärliga
och kreativa
som både han och jag är?
Påhittiga?
Funnit smärta lösningar?
Öppna och positiva?
Skulle lärt dem
allt om
Universal Laws of Attraction!!
Att positivt tänk
ger positiva energier
och positiva företeelser
attraheras!!

Sinne för språk?
Matematiskt sinne
som inte är
min starkaste sida, haha?

Kommer aldrig
att få veta
hur våra barn
skulle ha blivit!!!
Förhoppningsvis
skulle vi lyckats
uppfostra dem väl
till sunda, goda individer
med förnuft
och gott omdöme
Att visa respekt
tolerans och förståelse
empati och tålamod
gentemot andra!!!

Jag vet att jag skulle
ha blivit en god mor!!!
Att han är en
mycket god far
det vet jag redan
eftersom han
har 3 flickor
sedan tidigare
och är en fantastisk far!!
Så stolt över honom!

Men riktigt
hur det skulle ha blivit
får jag tyvärr
aldrig veta!!!

Jag får acceptera detta
Försöka se positiva saker...
Vi kan resa obehindrat...
Inga utgifter för barn...
Ingen oro för sjuka barn...
Inga barn som
kanske skulle bli mobbade
som jag blev...

Tar sin tid att smälta...
Bearbeta...
Förlika sig med...
Mycket svårt!!
Tampas med tankarna...
Svårt att
komma till ro om natten...

Och oron över
den förstående operationen
Reaktionen på narkosen...
Smärtorna...
Blir det
Efterföljande
cellgiftsbehandling?
Illamående?
Trötthet?
Blek, narig, flagande hud?
Kommer jag tappa håret...
Ögonbrynen...
Ögonfransarna...
Hittar jag vettig peruk?
Snygga scarves?

Och värst av allt
- komma i klimakteriet
i förtid!!!
Menstruerar fortfarande
regelbundet som en klocka!!!
Värmevallningar?
Nattliga svettningar?
Frusen?
Humörsvängningar?

Många tankar och frågor
snurrar runt i mitt huvud...
Lämnar mig inte ifred...

Och ovanpå allt detta
Fighten mot Migrationsverket!!
Hotet om utvisning
Att inte veta om
maken kommer att få
uppehållstillstånd
För permanent bosättning
och få stanna kvar i Sverige
vid min sida
resten av vårt liv...

Och makens mamma
som är sjuk...
Hans snälla ex som kämpar
med att vårda henne...
Hans flickor som saknar
både sin mor,
som passar svärmodern
och sin far, som är
här i Sverige...

Är lite väl mycket
att bära för oss just nu...

Kunde det inte fått räcka
med bekymmer nu??!!

Men
- Varken jag eller min make
kommer att ge upp detta!!
Varken i kampen
mot cancern
eller i vår kamp
mot Migrationsverket!!

Och, det viktigaste av allt
är att vi har varandra
i evig sann och trygg Kärlek!!
Tillsammans förevigt
ska vi gå segrande
och starkare ur detta!!!