Heligheter och svordomar i samma mening. Regn i ansiktet, gåendes på bekanta gator i en stad jag vill bort ifrån. Vill så gärna bort, men jag går baklänges. Blickar ständigt tillbaka i historien och gör om allt det som gör ont. Låtsas att jag fortfarande är där, bara för att jag ska ha en förklaring till alla "jagvetinte". För att bryta mig igenom dessa väggar som ständigt står som hinder, måste jag hugga mig själv i hjärtat och skära ut det som gör mig så sjuk inuti. Men jag tvekar ännu en gång, vinglandes mellan det enkla och vad som gör ont. Det onda som egentligen är den rätta vägen för mig att gå. Men mina steg på den ringlande vägen framför mig är ostadiga, och den väg som alltför ofta visar sig vara lätt, lever också i symbios med felaktighet. En felaktighet som ständigt förblindar, då den inte gör lika ont. Det är en sanning som är lika smärtsam och förkrossande som verkligheten. Medan likgiltigheten bakbinder mina händer, kämpar jag med att finna nykterheten när dimman är som tätast. Och nu när nykterheten gryr i horisonten, för den inte bara med sig solsken utan också en insikt om hur mycket som har gått förlorat. Jag försöker att hata det förflutna, på det finaste sätt jag kan. Jag vill våga bli kär i det här ögonblicket, våga kasta sig handlöst mot ingenting eller allt. Trots ett ton känslomässigt bagage vill jag låta mitt hjärta falla fritt. Igen.