Så obevekligt och handlöst jag fortsatt att falla allt djupare för dig.
Utan några som helst tvivel öppnade jag mitt hjärta på vid gavel.
Öppet för dig att våldföra, förstöra och beröva mig det.
Jag lät det falla ändå. Medan rädslan dröjde i periferin skalade
jag bort alla andra lager av mig själv.Lämnade kvar mitt hjärtas allra
tystaste viskningar, som mina läppar med sådan lätthet avslöjade.
Tvivlet gror så obemärkt och förenar sig med rädslan.
I symbios föraktar de vad jag gör med mitt hjärta.
De erövrar varje sinne, i hopp om att övervinna kärleken.
Hoppas kunna bringa mitt hjärta säkerhet.
En säkerhet som har förlamat kärleken.