************************************************************** Det var en gång en Kung som hette Sol och som ägde ett stort kungarike i ett land långt uppe i norr... Men som en del kungar, tyckte han att det var för litet; han skulle gärna vilja ha ett ännu större land, med ännu mera makt. Han hade en förtjusande dotter, Prinsessan Månstråle, som var lång och smal med långt, mångult hår och blåklintsblå ögon. Hon var hans dyrbaraste smycke på tronen och han dyrkade henne högt. Men pappa Kungen var sträng och van att bestämma allt och var därför nu i konflikt med sin dotter. Han och hans dotter bodde i slottet Viteborg; ett högt och strålande vitt slott med många tinnar och torn med fladdrande gula vimplar och strålande röda tegeltak. Slottet låg högst upp på ett vackert glänsande fjäll; Silverfjäll. En av de närmaste grannarna var friherre Otto von Knorring. Han bodde i sitt mindre och ganska trista fyrkantiga slott; Menlöse Hus, uppe på fjället Gråfjäll. Han var en rätt butter, tystlåten och grovt byggd herre, men han var förmögen och ägde stora landområden i grannlandet. Detta tyckte pappa Kungen var alldeles utmärkt. Han ville gärna gifta bort sin dotter med honom, för att få kontrollen över dessa egedomar också. Det vara bara ett stort krux; Prinsessan ville inte alls gifta sig med honom. Hon tyckte att han var både snobbig, dryg och tråkig. Dessutom var han trög och långsam i sitt sätt; medan prinsessan var mycket snabb, livlig och spirituell. Prinsessan stampade med sin lilla fot i marken och skrek: - Jag vill INTE gifta mig med den där tröga tåkmånsen...! Dessutom anser jag att vi inte behöver mer land. Vi har tillräckligt...! Kungen blev högröd i ansiktet. Han var inte van att NÅGON sade emot honom, inte dens hans dotter, så han slog näven i bordet och röt: - Det var då själva...!! ...du SKA gifta dig med von Knorring...!! ... och detta redan i morgon dag ... jag ska tala med honom idag... och kontakta biskopen för vigseln... och för säkerhets skull låser jag in dig i tornrummet i norra tornspiran tills vigseln är över...!! Sagt och gjort... Kungen tillkallade vakten, som förde Prinsessan till norra tornspiran och låste in henne där. Prinsessan hade nu gott om tid att begrunda sitt öde. Hon såg ut genom ena torngluggen och såg då Menlöse Hus ligga där en bit bort i sin fyrkantiga, gråa tråkighet. Hon ryste. När hon tittade ut genom det andra fönstergluggen, ryste hon också. För där låg en annan grannes slott, Svartlösa, på Dovrefjäll. Ett väldigt, mörkt slott; helt i svart, med höga torn och tinnar, klädda med svarta fladdrande vimplar. Runt tornen flaxade ständigt en stor flock med grå-svarta, skränande kråkor. De var falska och elaka, med hårda vassa näbbar, det visste Prinsessan, för de hade flera gånger försökt att nypa henne. Ägarinnan till slottet hette Asta von Kvast och var alltid klädd i svart och med en stor, svart slokhatt på huvudet. Hon var en elak gammal häxa; det visste alla utom Kungen, som var förtrollad av henne, så att han såg henne som vacker och snäll. Detta för att häxan ville gifta sig med kungen för att komma över hans land och rikedomar. Prinsessan försökte att hindra detta och detta gjorde att häxan ständigt var arg på henne och försökte att gör livet så surt för henne som möjligt. Prinsessan suckade. Hon hade inte det minsta lust att sitta inspärrad här och vänta på att bli bortgift med von Knorring... Hellre döden...! men hon ville absolut inte dö heller... det måste finnas någon annan lösning...! Hon tittade ut genom torngluggen igen...det var långt till borggården... att hoppa var uteslutet... hon funderade en stund... sedan ringde hon i en liten silverkocka efter vakten, som kom till gallerdörren. Han var stor och tjock och såg lite dum ut ... Honom skulle hon nog kunna lura... Hon sade till vakten att hon råckat spilla mat på lakanen, så hon behövde nya... men eftersom det var så kallt här uppe i tornet, så ville hon ha tre par lakan av över - och underlakanen... Vakten nickade stelt och hämtade det begärda. Prinsessan jublade tyst inom sig själv... det var nya starka sidenlakan ... så till kvällen borde hon ha färdigt ett långt starkt rep, då hon i skydd av mörkret ...! Hon drog för förhänget till Himmelssängen, så att vakten inte skulle se vad hon höll på med, och började sedan att försiktigt att riva långa remsor av lakanen... Klockan sju på kvällen sa hon till vakten att hon hade huvudvärk och ville sova och han stängde trädörren innanför gallerdörren, så att hon skulle få vara ifred... nu hade hon ett långt rep av lakanen som hon trodde skulle räcka ned till borggården... det fanns dock ett problem till... ett järnrör som delade den trånga torngluggen i två delar; det var omöjligt att tränga sig emellan... men Prinsessan hade en nagelfil av diamant och lyckades efter ett intensivt filande få av den övre ändan av järnröret efter ett par timmar och kunde böja den åt sidan och tränga sig ut på avsatsen... Prinsessan hade släckt fotogenlampan i tornkammaren, men ute strålade fullmånen klart... hon fick vara försiktig, så att ingen såg henne...! ...hon kastade en blick åt Häxans slott till... där fladdrade det gröngula ljuset i fönstren, så där otäckt som vanligt... Prinsessan fäste repet i resten av järnstången... hon var lika blek som månen... det här var inget hon gillade... hon hade anlag för svindel... försiktigt började hon att klättra ned för muren... när hon kommit några meter ner, kastade hon en blick mot Häxans slott och tyckte att hon såg Häxans stora hatt och att någon vinkade från ett av fönstren... men hon var inte säker... fast Häxan vågade nog inte angripa henne här, för då kunde hon skrika efter hjälp och folk skulle skynda till och Häxan skulle ligga risigt till ... då kom de ... tyst och smygande ... inte Häxan, men väl hennes kråkor... en stor flock ... men inte skränade och flaxande som vanligt, utan mol tyst... smygande i mörkret... Prinsessan ökade takten vid nedklättringen allt vad hon orkade... men fåglarna angrep inte henne utan repet ovanför och linan började gunga våldsamt ... Prinsessan hade svårt att hålla sig kvar... plötsligt upphörde gungningarna tvärt...! hon föll...! ...föll...! ... hon föll i något mjukt och prassligt och svimmade... Några ögonblick senare vaknade hon upp av att det stod någon lutad över henne och frågade oroligt: - Prinsessa ... Prinsessa ... hur är det...?! Hon kände igen rösten... det var John, dräng vid slottet, som skötte diverse uppgifter där... Hon hade hälpt honom och hans familj ekonomiskt vid ett flertal tillfällen ... - Åhh...! John... var är jag...? - I ett hölass... fröken ... jag var på väg till ladugården... men ... men ...varifrån kom ni...?! Han darrade lite på rösten... - kom ni från... från... himlen...?! - Nej...! ...nej...! ... John... Du räddade mig just från att hamna där...! Jag var på väg att rymma från tornkammaren när repet gick av ... Pappa höll mig fången där, för att tvinga mig att gifta mig med Otto von Knorring imorgon... - Den träbocken...! ... då förstår jag, fröken ... - Jaa...du måste hjälpa mig, John, till stallet... där stå en ny, mycket snabb häst som heter Blixten... den behöver jag ha att fly med ... ingen hinner ifatt mig då ...! - Njaa... jag vet inte ... Prinsessan... John strök sig om hakan ... - Kungen kommer att hudflå levande mig om det kommer fram...! - Seså ... John ... du får en gulddukat om du hjälper mig...! - Nåja... ... kör till då ...! ... fröken har alltid varit så hygglig mot mig och min familj ...! Prinsessa ... lägg dig under höet ned mot vagnsbotten, så nära som möjligt och rör inte en fena eller säg ett knyst ... vad som än händer...! Prinsessan gjorde som John sa och han körde vagnen mot stallet. Där stod en vakt med ett långt spjut i handen. Han sänkte det mot John. - Halt vem där...! - Det är jag, John ... jag kör hö till hästarna... - Jaa... nu ser jag ... John ... det är så mörkt... svårt att se... Du kör ett lass hö ser jag... men jag måste ändå göra en kontroll ... Kungens order... Han höjde spjutet ... - Ähh ...! Karl ... låt mig göra detta ...! ... jag sitter bättre till ...! Han tog spjutet och körde detta genom höet på olika höjd och ställen ... Prinsessan, som låg tryckt tätt mot vagnsgolvet, kände spjutspetsen plöja genom hennes hår, men utan att skada henne ... John kände sin vagn väl ... - Tack... John ... ja, där finns ju inget otillåtet ... nej... det är lugnt nu... jag tror att jag går till köket och tar mig en mugg kaffe... - En utmärkt ide.. Karl...! John körde in höet i stallet, men stötte på ladugårdförmannen som irriterat undrade vad han gjorde där... Höet skulle ju till ladugården och korna ... Hästarna hade ju fullt med hö ...! John rev sig i huvudet och sade att han måste ha hört fel ... Han vände vagnen och viskade samtidigt till Prinsessan att Blixtens box var här till vänster nu vid utgången ... hon måste skynda sig innan vakten kom tillbaka ... Han stannade vagnen någon minut vid utgången och låtsades att ordna lite med seldonen innan han körde ut ... Prinsessan sadlade snabbt Blixten och ledde honom mot utgången och satte upp ... då kom vakten tillbaka ...! han blev först alldeles mållös och visste inte riktig vad han skulle göra när han fick se prinsessan till häst ... men sedan blev det fart på honom och han skrek med sina lungors fulla kraft: - Alarm...!! alarm...!! Prinsessan har rymt ...!! ...alle man till hästarna...!!! Han blåste också några stridssignaler i ett mässingshorn han hade runt halsen och folk började rusa till från alla håll ... Prinsessan brydde sig dock inte om honom, utan satte av i fyrsprång på den bländvita hingsten ... tack vare det starka månljuset, var det ganska lätt att se vägen från kungens slott ned mot slätten ... men först måste hon passera ganska nära Svartlösa slott, på Dovrefjäll, på höger sida om vägen ... bakom sig hörde hon redan förföljarna larma med rop och tända facklor... Hon ökade farten och Blixten var verkligen snabb... snart låg förföljarna långt bakom henne ... men hon fick ändå en obehaglig känsla av att inte vara helt ensam ... fåglarna ... kråkorna ... från Svartlösa, mötte henne igen ... den här gången dock med hesa krax och flaxande vingar... men inte heller denna gång angrep de Prinsessan Månstråle själv... utan hästen, Blixten ... de kraxade och flaxade vilt och bet hårt i hans öron och man ... Blixten blev väldigt skärrad och råkande till slut i vilt sken ...! Prinsessan hade inte mycket annat att göra än att försöka hålla sig kvar på hästen tills den tröttnade ... ramlade hon av i den här farten skulle hon säkert slå ihjäl sig ...! ... hästen och Prinsessan närmade nu med vålsam fart ett vägskäl, där vägen till höger gick upp till Svartlösa slott, på Dovrefjäll och vägen till vänster ner mot slätten ... hästen som fortfarande var i ett rasande sken sprang rakt fram, av vägen och ut mot en stenig terräng ... men ... rakt mot Bottenlösa Ravin, som låg nedanför Svartlösa slott ... ett par hundra meter bort ...! ... Prinsessan insåg att hon borde hoppa av hästen innan ravinen ... men vågade inte ... det vore lika med döden det också ... för andra gången denna ödesdigra kväll kände Prinsessan Dödens vingslag närma sig ... Vingar, var vad hon snart skulle behöva ... men den här gången hann hon i alla fall be några rader ur bönen Ave Maria ...! ... då ... dök det plötsligt upp något ljust på vänster sida om hästen i dunklet ... först uppfattade hon inte vad det var... men sedan såg hon att det var en ljushårig, ung man ... det var faktiskt Pierre ...! en herde och boskapsskötare som hon kännde lite grann ... han var känd för att kunna springa otoligt fort på korta sträckor... Prinsessan var lite förtjust i honom ... för han var både vänlig, snygg och vältränad ... Pierre sprang nu fram till Blixtens huvud och drog betslet kraftigt åt vänster... samtidigt som han schasade bort kråkorna som svärmade kring Blixtens huvud med sin herdestav ... han lyckades få Blixten att vika av åt vänster och så småningom sakta ner farten och till slut stanna helt ... flämtande, darrande av svett och spänning och med fradga kring mulen ... detta var i grevens tid ...! endast ett tiotal meter från ravinens kant ...! Pierre hjälpte Prinsessan av hästen ... hon var alldeles yr av spänningen och anstängningen och måste vila sig en en stund på marken ... Pierre rullade ihop sin tröja och lade den under hennes huvud ... Under tiden hade Kungen och hans män anlänt under galopp ... de hade sett vad som höll på att hända, men var för långt borta för att kunna göra något ... Kungen rusade fram till Prinsessan och utbrast: - Åhhh... min käraste dotter...! min underbaraste vän ...! tack och lov att du är oskadd ...!! Han vände sig till Pierre ... omfamnade honom och sade rörd: - ... och du min unge man ... du har räddat min dotters liv ...! ... vad kan jag göra för dig ...? ...du får vad du vill ...! Pierre funderade ett ögonblick och sade: - Då skulle jag vilja få en adelstitel, ett hertigdöme och en livränta på 1000:- gulden om året ...! Kungen hajade till... men fann sig och sade: - Ingenting är för mycket för den som har räddat min dotters liv...! Ge mig din hand ...! Pierre räckte honom handen och med ett handslag förseglades överenskommelsen ... Kungen sade uppbragt: - Dubba dig till riddare kan jag göra genast ...! Var vänlig gå ned på knä ... Pierre gick ned på knä och omringad av sina män och upplyst av facklor, drog Kungen sitt förgyllda svärd och slog flatsidan lätt på Pierres ena axel och sade med mäktig stämma: - Härmed adlar jag dig Pierre Stjärnhjälm ... och du har från och med nu rätt att kalla dig Sir Pierre von Stjärnhjälm, hertig av Loveland och en av mina och min dotters närmaste och käraste vänner...! Pierre reste sig upp, tackade varmt och kramade om Kungen och Prinsessan ordentligt ... Alla Kungens män drog sina svärd, höll dem rätt upp i luften och hurrade unisont flera gången för sin Kung och för den nyadlade sir Pierre von Stjärnhjälm ...! Prinsessan förklarade för sin far att det faktiskt var Asta von Kvast, som i själva verket var en häxa, som låg bakom de två hemska mordförsöken som riktats mot henne denna kväll, genom att manipulera kråkorna som hon gjort. Kungen såg förvirrad ut ... skulle denna sköna, vänliga, vackra Lady von Kvast verkigen kunna göra sådana hemska saker...?! Men han lät i alla fall sända iväg några män för att gripa henne på sitt slott ... När de kom tillbaka med Asta von Kvast var det som om fjällen fallit från Kungens ögon ... han såg nu att hon var både ful, krokig och såg riktigt elak ut, som en riktig häxa ...! och han kunde inte för sitt liv begripa att han varit kär i henne ... men han anade att det var Kärleken till sin dotter, som visade sin fulla kraft när han höll på att mista henne, som gav honom kraften att bryta förttollningen och ögon att se vad som var sant och falskt ... Kungen lät sätta handbojor på Asta von Kvast och beslagta hennes trollspö, så att hon inte skulle kunna hitta på fler dumheter. - Nej ... sa Kungen uppsluppet ... nu måste vi hem till slottet och fira det här med en rejäl fest ...! - Men pappa...! sa Prinsessan uppgivet ... jag är ju helt slut...! ... föresten ska jag ju gifta mig idag ... har du glömt detta ...?! - Njaa... harklade sig Kungen, en smula generat ... Otto von Knorring i all ära ... men numera finns det ju betydligt yngre, vackrare och modigare ädlingar att tillgå ... sedan blinkade han åt Pierre... Prinsessan såg detta och rodnade starkt ... Hon kastade en blick mot Svartlösa slott ... där fanns inte en enda kråka kvar runt tornen ... häxans makt över folk och djur var helt bruten ... Kärleken hade segrat över girighet, makthunger och ondska ... det kändes ljust och hoppfullt i hennes bröst igen ... Hela sällskapet vände nu åter, i den första knoppande, rodnande gryningen, tillbaka mot slottet Viteborg ... alla var uppsluppna och glada och sorlade och skrattade, utom Häxan, som gick med tunga steg, tyst och böjd ... med händerna fänslade i handbojor bakpå ryggen ... hon såg ut att ångra sig redan ... men nu skulle hon få tillbringa en tid i slottets mörka fängelsehåla, tills hon lovat bot och bättring och avsagt sig sina häxerier, för att istället göra gott och bota folk och fä med sin trollkunnighet ... **************************************************************