Hon ställde sig som domare
förde klubban högt och talade i egen sak
som vore hon en gud
född av gudar

Sedan vände hon sig om och log
lekte lekarna och sa orden
som vore hon en människa
född av människor

Men vem var hon?
Driven av egen rättfärdighet
så mjuk i rösten men fylld av hat
den sort som kallas kärlek


En människogud
ett beläte snickrat av rädsla
hon som tänkte sig vacker
men låg som död inför kärleken

Hon ställde sig som domare
men domen föll över den hand som höll klubban
högt över marken

den dagen