Egentligen betydde vi aldrig
någonting för varandra,
vi var bara som alla andra,
som skrek åt varandra,

du skrek att jag var en jäkla amatörpoet
som skulle ta mina ord och försvinna,

jag skrek att du var ett kommunistsvin,
som kunde ta dina åsikter och gå o dö,

fast vi menade aldrig det som vi sa,
det var bara tomma ord,
och under ytan var det rätt bra endå,

det som vi hade,
även om vi egentligen inte älskade,
så gick vi vilse i varandra ibland.

För din famn var så varm att sova i
och dina läppar var så mjuka mot mina,
men vi visste att det inte
var på riktigt,

och jag vet att jag svek,
att det var jag som gick.
när jag egentligen borde ha stannat kvar.

Det svider i mig än.