Hans händer smeker mitt hår som jag faktiskt, bara för honom, borstade i morse. Annars hade det varit tovigt och slarvigt uppsatt i en knut i nacken. Och hans läppar är litet särade, han andas mellan dem, små, små syremolekyler som tar sig ner i hans lungor, svärtade av nikotinet han missbrukar. Han brukar tända en cigarett och säga att han kysser dem som han kysser en kvinna. Men jag vet att han ljuger.

Han brukar kyssa mig och säga att han aldrig har kysst någon som mig, men jag vet att han ljuger, för av nio miljoner människor i den här verkligheten, är jag ingen. Hans grova händer brukar spela mig som ett piano, mina ryggkotor är D, E och F. Det händer att vi går ut ibland, ser på stjärnor, vågor och hav. Tystnaden brukar bre ut sig emellan oss då. Precis som allt vackert omkring oss tar våra ord.

Han brukar fylla två glas med whiskey, fast jag föredrar rödvin. Och han brukar säga när jag påpekar detta, att rödvin är poetdricka. (och jag som alltid trott att jag var poet). Ibland brukar han komma in när jag ligger i hans badkar och sätta sig på golvet, lutad mot väggen och prata. Prata känslor, allt brukar rinna ur honom likt vatten, (och ibland så gråter han tyst).

Det finns ett rum i lägenheten som jag aldrig får komma in i. Som inte är menat för mig. Det är hans ateljé. Det är hans utrymme. Jag har varit där inne en gång, bara för att hämta en duk, det var han som bad mig. Jag brukar göra saker som han ber mig om, bara för att få se den där blicken som han ser på mig med efter. Full av tacksamhet.

Vi älskar ibland, i sovrummets nattsvärta. Inga ord, bara kyssar. Efteråt brukar han säga att han älskar mig, och jag tror att han menar det. Sedan ligger han och håller om mig tills vi somnar. Och ofta vaknar jag i en tom säng med musik viskandes i rummet intill. Ibland vet jag att han ligger bredvid och kollar på mig, jag har känt hans blickar smeka mitt ansikte. När jag ska till skolan brukar han ibland sitta och iaktta mig när jag gör mig i ordning.

Och ibland, när han lyckas sälja någon tavla mer än han räknat med brukar han komma hem med blommor och dyr choklad till mig, vi firar med whiskey och i hans blick finns ett sting av lycka. Han brukar lyssna på Dylan när han lagar mat, jag brukar sitta på en av barstolarna och iaktta honom. Ibland sjunger han leendes med i texterna medan han rör om i grytorna.

Jag brukar skriva medan jag iakttar honom, hans barnsliga lycka blir min inspiration, mina ord. Och ibland undrar jag om det jag känner när jag är med honom, är det som folk kallar kärlek och lycka.