Vad bryr sig vattnet?

Det var omvälvande att besöka dottern, som flyttat till Sverige från Sovjetunionen.

Massor av intryck.

Häftiga diskussioner.

Men - en dag i harmoni bjöds, då de tillsammans besökte en vacker stad vid en sjö. Vandrade längs dess gränder. Satt en lång stund nere vid stranden, studerade svanarna och såg de lätta vågorna glittrande rulla in mot stranden i eftermiddagens motljus.

Sen åkte de hem.

Ett par år senare kommer chockbeskedet: Hon är inte längre med oss.

På egen hand besöker vi den sömniga staden, för att på något sätt börja sortera känslorna, som svallar över.

De lätta vågorna fortsatte att rulla in mot stranden i augustisolens vänliga motljus.

Vad bryr sig vattnet?

Åren gick. Vi fortsatte att umgås med vattenvågor, av skiftande sälta, i olika delar av världen.

Trots oro och kris, panik och krig, fortsätter vinden att blåsa, vågorna att rulla, solen att lysa.

Vad bryr sig vattnet?

Ännu fler år. Tid, som läker, eller åtminstone skyler över.

Vissa sammanhang som klarnar. Andra som trängs undan.

Sedan: ännu ett sorgebesked. Inte heller han är längre med oss.

Vi är alltför långt ifrån, för att besöka den där svenska stranden.

Men vi hittar andra platser, där vinden fortsätter blåsa, vattnets vågor fortsätter rulla, solen fortsätter lysa, fåglarna fortsätter sjunga... Evigheten rullar vidare...

Vad bryr sig vattnet?

Vindens luft och vågornas vatten är substansen som binder ihop hela livet.

I varje andetag jag tar i Katalonien, finns det åtminstone någon syremolekyl, som har varit i närheten av Tasjkent.

Där jag simmar i det svala medelhavsvattnet, så omges jag av vattenmolekyler från hela världen. En del av sältan kommer från tårar som gråtits i Kina.

Allt hänger samman.

Evigheten går vidare.

Vad bryr sig vattnet?