Jag håller mig undan från livet
från eftertankar och bränder
Från det som är sagt, och skrivet
och det som kom sent om sänder

Jag tror, att det sista är nära
och gott vore det, kan man tycka
Men tung kan den vara att bära
den kunskap, som döden ska smycka

Att allting kommer till ände
en självklarhet för oss alla
Det ögonblick, just när det vände
sekunden när man ska falla

Så står man, med nutid i famnen
som gnistrar och skiner som förr
Och kan inte lämna hamnen
och stänga till livets dörr

Då vandrar man stigen mot ledan
och ingenting blir som det är
Och kanske är nu, eller sedan
den väg, som från livet bär