För nu står jag vid kanten av en säng

och önskar dig tillbaka.

Jag låter allting vara, låter allting rinna genom tidens fingrar

och tillåter tårarna att falla.

Jag hör ingenting, ser ingenting.

Jag känner bara de sträva lakan du tvingats lägga

kring ömma lemmar

och den iskalla metall som höll dig uppe

och fången.


Smärtan tränger sig på,

objuden och grym,

rummet krymper kring mig och det som en gång var du.


Jag stålsätter mig för sorgens vassa egg och biter ihop.

Det dröjer länge, eller inte alls,

jag vet inte om jag väntar eller uthärdar längre.

En djup skugga drar in i det här,

det vitaste rummet.

Den lägger sig som ett tungt täcke

över de två kroppar som upptar utrymmet och jag känner

hur jag måste bända kroppen och kippa

efter luft.


Var är andetagen,

var är luften nu när den inte längre delas,

var är det som brukade fylla lungorna till bredden

varje gång vi stått vid kanten tillsammans?

Vart har livet tagit vägen?





Var är du nu?