Det är ju precis så. Säger hon och lägger det gröna i lobotomeringen vid sidan av det korrekta ordet för blå.

Se!

Exakt samma.

Men nu. Säger hon med skrattglimmer och skälvningstår.

Vill jag faktiskt annorlunda. Nu vill jag stå mitt i manegen. Precis där allting samlas. Där regnet skiftar efter längtansönskningarna. Där himlen finner vägen ned. Och lägger till.

Jo. Säger hon.

Skräcken är stor. Inlärd. Injicerad. Inpräntad. Tatuerad över hudens skörhet. Och i ögonens botten. För man lär sig ju snabbt bland en flock av hyenor. Att bryta sig själv. Inifrån.

Men så händer det. En dag.

På vägen mellan två trapetser av svart. Något så märkligt.

Som att man måste byta riktning.

Av kärlek.