Trodde jag kastat min mask
masken utav falskhet
Men jag bär den fortfarande i bland
men det är det ingen som vet

För jag vågar inte komma fram
och visa mitt rätta jag
Jag är rädd för att göra och vara fel
en rädsla jag vaknar med varje dag

Det är bara då jag är ensam
som jag tar av mitt yttre skal
Då släpper jag alla spänningar
och tankarna i vild förtvivlan mal

Det finns ingen
som kommit in under ytan min
Visat upp en falsk fasad
fast jag är spröd som kinesiskt porslin

Jag vet att det är fel
att inte visa vem man är fullt ut
Men kanske lyckas någon
komma in där under till slut

Då hoppas jag bara
att han älskar mig så som jag är
Med alla mina brister och fel
och att jag kan slänga masken som jag än i bland bär

Jag är bara så rädd
med masken känner jag mig någorlunda trygg
Jag gråter då jag tar av mig den
och känner mig allt annat än snygg

Jag vet att jag mest lurar mig själv
när jag inte kan visa andra mitt riktiga jag
Men under min mask
är jag sårbar och svag

Det har jag fått lära mig är fel
man ska vara stolt och visa sig stark
Men trots mitt skal
vacklar jag omkring på denna mark

Stolt är jag inte
nej, jag hatar faktiskt mitt jag
Stark är jag inte heller
likt en orkeslös är jag svag

Det finns en sak som jag måste göra
och det är att våga komma fram
Men ingen och inget har lyckats
vagga in mig i den trygghets famn

För en trygghet måste jag känna
om jag denna mask för alltid ska kunna kasta
Men då jag aldrig kommit dit
har masken åkt på så snart någon det inre börjat få fasta

Jag måste också börja tro på mig själv
och inse att jag är bra och duger
Sluta påverkas så negativt
för det musten ur mig suger

Så hjälp mig någon
att för alltid ta av mig denna utklädsel
Se på mig
älska mig med både brister och fel

För jag vågar själv inte komma fram
och visa mitt rätta jag
Jag är rädd för att göra och vara fel
en rädsla jag vaknar med varje dag

Trodde jag kastat min mask
masken utav falskhet
Men jag bär den fortfarande i bland
men det är det ingen som vet