En man gick sakta längs gatan och såg sig harmoniskt omkring. Överallt rörde sig människor och fordon, åt höger, vänster, uppåt, neråt. Mannen började bli till åren kommen, med grånade hår och ett aningen slitet intryck i ansiktet. Hans födelsestad hade förändrats, men ändå var allt nästan likadant, detsamma, samma rush, samma förvirring. Han hade åstadkommit mycket under sin aktiva tid, som nu förvisso var till ända sedan flera år tillbaka. Han hade besökt många platser, sett mycket vackert, även skapat ett och annat vackert, det tyckte han nog även själv. Det var värme i luften och när svetten började sippra fram som små pärlor i ansiktet bestämde sig mannen för att promenaden nu var slut. Han rundade ett hörn på en stor stenbyggnad, genade genom en liten grönskande park, varpå han stegade rakt över gatan som låg längsmed parken, fram till en stor port. Han öppnade den tunga porten och gick in, uppför en halvtrappa i grå marmor och sedan direkt till höger. Tio meter framför honom i korridoren fanns en receptionsdisk bakom vilken det satt en propert klädd kvinna i trettioårsåldern, hennes rödbruna hår hängde vackert ner över hennes axlar, utefter ryggen. När mannen närmade sig tittade hon upp från det datorarbete hon höll på med, hon log och sade genast med sin ömma stämma: "Du har besök. Inne på ditt rum." Mannen rynkade på pannan, funderade medan han gick fram mot henne. Han lade försiktigt armen på disken och frågade förvånat: "Väntar jag besök idag?" Kvinnan bakom disken tittade snabbt och aningen förstrött i datorn, utan någon egentlig förhoppning att hitta något, därefter svarade hon: "Nej, det tror jag inte. Men han verkade så trevlig!" Hon vände blicken mot mannen, var tyst några sekunder och sade sedan: "Gjorde jag fel som släppte in honom? Vill du att jag ska gå in och be honom att gå?" "Vad sade han att han ville?" Frågade mannen utan att besvara kvinnans fråga. Kvinnan tänkte ett par sekunder och öppnade sedan munnen, som om hon skulle säga något, men hon stängde den genast igen. "Gjorde han det?" Frågade mannen lugnt och sansat. Kvinnan hade bestämt sig för var hon skulle säga och svarade genast: "Nej, han sade till och med att det var på gränsen till oviktigt. Men att det var av enorm mening för honom." Mannen lyfte sin arm från disken och sade intresserat: "Så intressant, jag pratar med honom, tror jag. Var han på mitt kontor sade du?" Kvinnan nickade och mannen gick fram till den dörr som låg några meter bakom receptionsdisken.

När mannen gick in i sitt kontor var det mörkt och han kom genast ihåg att han dragit ner gardinerna innan han gick hem igår kväll. Men trots mörkret såg han en gestalt sitta där, i en stol, några meter framför honom. Mannen gick in i rummet och stängde dörren bakom sig. Mörkret omfamnade dem genast, mannen, gestalten. Det var tyst under ett par sekunder och mannen betraktade gestalten - det var en man, en reslig man. Skäggväxten verkade ganska vild och han såg aningen skrämmande ut där han satt, med benen i kors, ihopsjunken, nästan liggande i stolen. Efter att snabbt övervägt om han borde tända lyset eller istället öppna gardinerna, så var det mannen som bröt tystnaden och sade: "Nej, kanske vi ska släppa in lite sol?" Han tog ett steg mot fönstret men stannade genast till när han hörde gestaltens skrovliga, nästan aningen förvridna röst uttala orden: "Gillar du historier?" Mannen funderade och svarade sedan: "Det beror på. Vilka historier?" Gestalten rätade på sig där han satt och sade sedan: "Sådana historier där något yttre spelar roll? Ett yttre... attribut, ett yttre förhållande." "Du menar rövarhistorier? Sådana som man berättar runt lägerelden?" Svarade mannen frågande. "Ja, kanske." Sade gestalten. Det blev åter tyst och båda var blickstilla. Efter tio, kanske femton sekunder bestämde sig mannen för att åter gå mot fönstret för att dra undan gardinerna. Han hann ta ett steg innan gestalten skyndsamt sade: "Jag hatar dem." Mannen stannade och såg mot gestalten, stod tyst några sekunder. Gestalten fortsatte: "Hata är kanske ett lite väl tilltaget uttryck. Ogilla är nog ett bättre ordval." Gestalten suckade djupt och fortsatte sedan: "Jag skulle förstå vem som helst som också ogillade sådana historier. Men jag tänker ändå be dig om något, främlingar emellan. Kan vi ha mörkt i rummet? Jag skulle vilja berätta något för dig. En historia." Mannen såg stilla på gestalten ett par sekunder, skrockade sedan lätt och svarade: "Jag skulle kunna be dig om en anledning till sådan dårskap. Men jag är alldeles för intresserad av vad du har att berätta." Mannen satte sig tungt i sin stol, bakom skrivbordet i massiv ek och vände blicken mot gestalten. Gestalten såg för en kort stund ut att le, riktigt brett. Han rätade på sig igen, harklade sig, som om han behövde komma i ordning, varpå han högtidligt började.

"Jag hade ett liv. Ett liv att disponera efter eget tycke. Ett liv att fylla med mening, lycka och utveckling. Jag valde att gå en gammal och ofta även föråldrat väg - att dedicera mitt liv till medicinen, läkekonsten. Under nära trettio år satt jag med näsan i böckerna och svalde, med hull och hår, allt som forskningen matade mig med. Jag har sett teorier skapas, teorier falla. Jag har sett uråldriga sanningar lögnförklaras. Tids nog blir det en passion, att kunna allt, veta allt. En passion som kan lägga behov som att sova, att äta, till och med att älska, i dimma, skjuta dem åt sidan. Jag kände mig överraskad, endast överraskad, när min fru lämnade mig och sade: 'Du bryr dig inte om mig.' En tid senare började något att hända med mig, något som ändrade mig, på något sätt förstörde mig och gav mig en ny chans att börja bygga. Jag började se mina patienter som mer än en maskin med ett kugghjul på sniskan. Jag började se deras tårar, deras smärta och sorg, något jag inte sett förut, inte på samma sätt åtminstone. Jag tillät mig själv att bry mig, att känna." Gestalten tystnade plötsligt, vände upp blicken och harklade sig aningen innan han fortsatte: "Runt millennieskiftet fick jag den absoluta äran att under en alltför kort tid känna en alldeles underbar nioårig pojke vid namn Martin. Martin led av en allvarlig cancerform, som tyvärr ofta drabbar barn. Det fanns stunder när jag inte lämnade Martins sida. Jag gjorde det som inte ens han föräldrar alltid mäktade med - att stanna hela natten, hålla hans hand när nattsvettningarna och dödsångesten kom över honom, invaderade hans sinne. Varje vaken sekund funderade jag över sätt att motivera ytterligare lite mer morfin, lite till, bara lite till, för att det inte ska göra lika ont, lika ont att dö. Barn är otroligt starka, deras livsorganism är inställd på en sak och en sak allena - att leva, att kämpa för ytterligare en dag, ytterligare ett andetag. Dosen cellgifter Martin fick, bråkdelen av den dosen har jag sett vuxna karlar gråta av, kräkas av och slutligen tappat livsgnistan av. En natt var det väldigt kritiskt, jag var ensam med Martin och jag märkte att hans värden plötsligt försämrades. Jag visste inte vad jag skulle göra, var jag skulle ta vägen, trots mina många år som läkare. Jag hämtade en CD-spelare från rummet bredvid, kopplade in den och tryckte på play. Rummet fylldes snart med tonerna från filmen Tarzan. Jag hörde en suck från Martins säng, jag satte mig genast bredvid honom, höll hans hand, torkade hans tårar och såg maktlös på hur han plågades. Varje inandning var en enorm kraftansträngning, fullt med högljutt rosslande och varje utandning fylldes av ett gråtfullt gnyende, men det värsta av allt var nog pauserna mellan andetagen. Det lät som om Martin mellan varje andetag övervägde: 'Är nästa inandning värd att göra, eller ska jag bara låta detta ha varit mitt sista andetag'? Men något var ändå annorlunda, med musiken tändes något i Martins ögon, något omöjligt, något obeskrivligt. Jag dedicerade halva mitt liv till medicinen och dess teori, varpå jag dedicerade nästa hela den andra halvan till att förstå mig på och ge tröst, samt lära mig att ingjuta hopp. All min kunskap, all min känsla och alla mina egenskaper som hoppgivare överglänstes och bleknade i jämförelse med det som den där budgetvarianten av CD-spelare pytsade ur sig, den där natten."

Gestalten tystnade, snyftade till lätt och sade sedan: "Det finns lite till, men jag tror det räcker så." Han satte ner det korsande benet på marken och blottade därmed något han hade i knäet. Han tog tag i pappret som han läst innantill ifrån, lade det åt sidan och reste sig sakta upp. Han rörde sig med långsamma och stolta kliv fram emot och förbi mannen som satt där i stolen, bakom skrivbordet. Gestalten drog försiktigt undan gardinerna och ett ansikte framträdde, ansiktet hos en ung man, kanske i tjugofemårsåldern, med ett vildvuxet skägg. Hans ögon var fuktiga av tårar när han vände sig mot mannen framför sig och sade: "Jag förlorade nyss min första patient, det fanns inget jag kunde göra. Jag visste inte vad jag kunde göra. Hon bara dog där framför mig och jag kände mig förvånad och överrumplad. Jag gav henne mediciner, behandling, men egentligen gav jag henne inte ett skit, inte ett dyft av det hon behövde. Hopp." Gestalten hämtade andan och fortsatte sedan: "Jag undrar, precis som min gamla doktor en gång gjorde och som han skrev i de memoarer jag precis läst upp: 'Phil, vad är hemligheten?' Vilken är hemligheten som gav mig kraften att överleva?"