Som en pinne knäcks i skogen, i en vind som isar,
som en svan med klippta vingar, i en storm av hagel,
som ett köttsår, i ett hav av blod, som ett hjärta snurrar
utan slag, är han fast i ett mörker utan tankar på förbättring.

Han vill hitta sig själv igen, han är bara ett skal av en tomhet som
gör så fruktansvärt ont. Han försöker leva med den lilla glädjen till
livet som är kvar, han söker sig ut men faller gång på gång som löven
om hösten.

Han känner att livet är över men det finns så mycket kvar att leva för,
Han känner sorg men en liten glimt glädje finns ännu kvar. Han är fast
i ett mörker men ser ett litet hopp av ljus nånstans men vart?

Han har det som ännu finns kvar i Pandoras ask det är hoppet,
hoppet att se allt klart. hoppet att hitta sig själv inom en snar framtid,
hoppet att känna att livet faktiskt är värt att leva

” Jag tror på duvan som vet vart den ska, jag tror på godhet
och bättring. Ja en barkbåt som driver mellan grenar och stenar
och en nattfjäril en besättning, inga vakter vid porten inga hänglås vid
grinden bara röster som kallar i den evigt viskande vinden”