I sensommarn som plaska
Och allt är bara blött
min tröst det finns på flaska
För allt som snart är dött.

I töcken och i dimma
Finns sommarn ännu kvar
Jag ännu kan förnimma
Den sommaren som var

Den tiden den förnäma
Jag höjer sista glas
Och börjar att mig gräma
Den dröm som gick i kras

Så kom nu jävla hösten
Du lurar inte mig.
Jag höjde åter rösten
och utmanade dig.

På startsignalens vissling
blev loppet till förlust
Förråd av sommarns Kvissling
Det aldrig blev nån dust.

Sommarn gjort mig däven
Av lättja och av sol
när jag vill dunka näven
Så föll jag av min stol.

Jag hörde hösten skratta
Hur ondskefullt det lät
Mina ögon kändes matta
Jag kände att jag grät

Den spänningen att kämpa
En tvekamp mellan två
Den spänning måste dämpas
Då det aldrig skulle gå

Att segra över hösten
ty vintern tar då vid
Den klena lilla trösten
Man då kan gå på skid-
or