en stönande motivlös klagan för mobben
en morots lockelse och sen chocken av livets piska i nacken
ser mig själv kräla på backen

ska här med timmarna i natten viska
om hjärtats borg som sitt Livets Korg och
den rena ginstens blomning

hur mäts då kärleken sen mot vinsten
när jobben skapar i sitt måste
vår sorg - att blomma på bar kvist, javisst, viss charm
finns där att lära sig kombinera

där ingen hårginst kan fälla blommor
kan inte öden blomma alls

du får gärna ingå i publiken för det är skummet
i min älv som stärker
jag lovar du märker när du är hemma i hagens hörn
och tärnande tillvaros klossbyggnation i bra och dåligt

att det saknas rabbat
på kärlek

det är då det vänder mot sig själv
med din egen törn du ger ditt bygge
eller vårt

lyssna på din egen älv
innan det börjar vittra i ett avstannat
murstenstornsbygge - för en penny mer

jag ser


din lax simmar i döda vattens bräckta för flyende klöver
gör inte mig till det du behöver för att ursäkta att din tid
aldrig blir mer än så

det är just det minsta som blir över som är vitsen
exakt där är lyckan

och ej ens där
tillräcklig för ett ynka 'lite mer av kramar'

lyckan - ginsten på barkvisten

ja det är nu det är dags att mata
alla gamar jag höll borta

(alla som undrade

vad jag väntade på)

LYCKAN

för jag ser den känner den kan den
och nu har jag upplevt den

därför kämpar jag - som blomman på bar kvist

och du skyller med rätta på stress
på alla måsten ja

alla måsten

hur är det med rosten på revirets stolpar
har du strömmen på i regnet

spill inte min tid med onödig frustration
som kastas först och sen tas tillbaka till hägnet

ta en pinne till och knåda så kanske du lyckas
få din mur att skaka itu för någon annan
ta ännu en så räcker det nog till både den
flussvaccin och halskork när du nu 

har så lätt att täppa tillvaron förbannad min mun igen
ta en sen för efterrätten lär bli försenad

jag tar siesta och inser det löjliga med för stora öron
stör mig ej - jag har aldrig påstått det omöjliga förrän
just i nuets vändnings tango
och se

det finns inga minuter tomma nog brevé
att förklara det påstådda positiva ärligt

när all tid går åt till att ursäkta raddan av måsten
som kapar osset begärligt efter perfekthetens sekund
och nonchalerar det mesta

men det är nu

det är nu jag tar min redan påtalade siest
du kan rädda din klädedräkts skrynkel
av stressen mig

jag förlåter dig för min egoism att bistå
till ridåns fall

jag skyddar vår lycka

jag har redan tagit av den dressen och klippt den itu
till trasor för blåbluesbittra tårarnas fall

dårarnas kall

den du skulle få se på mig - den bästa
för jag vill sova nu - nu är sagan all

det är nu jag tar min siesta

det är nu jag håller kvar och vårdar
vår lyckas

ginst