En liten hundvalp
før liten før att røra sig
biten blodig av en varg ur mørkret
den hostar blod
rosslande gnyende i ren panik
kæmpar førgæves før att stanna i livet
små stretande tassar och en skakande ynklig liten kropp

Før valpens pappa ær det redan øver
valpen har blivit en børda
svag och inte længre værd anstrængningen
pappan ser bort i horisonten
inte ner, på dødens framfart

Før naturen har inte råd
den ær karg och kall
det finns ingen plats før medlidande
ømmhet eller sorg
men som ett ændløst hav
finns den innuti dig

Det ær upp till oss att gråta och dærfør brister våra hjærtan
det ær upp till oss att skrika nær livet fattas

att lyfta det skakande rædda panikslagna paketet køtt och blod
vars tid har runnit ut, vars hjælpløsa skrik har mattats ut
och hålla det intill vårat nakna brøst
att ge en rymd av ændløs trygghet och værme
omsluten av kærlek i det sista rosslande andetaget

ur ditt føråd av trøst, medlidande och kærlek
ær din gåva att ge
livet