Över träden i fältets kant
lägger den lågt stående solen
ett gnistrande slutackord
i rött-orange-gult
med några fjäderlätta cirrusmoln
i vitt, högt över resten av kören.

I andra riktningen börjar stjärnorna
krypa fram ur sitt täcke av solljus.
Karlavagnen skall åter
köra sitt halva varv runt Polstjärnan:
Så här på hösten börjar den över verkstaden,
fortsätter via gammelhuset
och sedan uppåt, in i gryningen.

För oss ser det ut,
som om Polstjärnan¨
är den självklara mittpunkten,
hela systemets origo.

Men det är en chimär.
Vi behöver bara åka
till södra halvklotet
så snurrar himlen åt andra hållet
runt Sigma Octantis.

Var är då min egen mittpunkt?
Har jag någon mittpunkt?
Min kropp? Hjärtat? Hjärnan?
Mina tankar eller min vilja?

Eller mitt medvetande?
Min uppmärksamhet? Min själ?

Min medelpunkt är nog min själ.
Men det är en stor medelpunkt.
Min själ är en del av,
och rymmer hela världen.

Men det går ju bra även så...