Anakreons dikt mig helt bedårar

och får mig att gång på gång

vemodigt fälla salta tårar

vid tanken på klippor, hav och tång.

På måsars och på trutars skrik

på sillstim som leker i en vik,

och trots den bränner jag det vet,

på skönheten i en manet.

– På eldröd sol som liksom rinner

bak horisonten ner och så försvinner.

Sedan på altan med i hand en drink

jag ser Ramsviksfyrens korta blink

och med en tänkt nystekt makrill på menyn

jag ser allt flamma upp inför min inre syn.

När så slutligt natten faller på,

och jag tror mig höra dunket från en båt

då måste ni för tusan dock förstå

att jag av nostalgi, lätt faller uti gråt?