om vintern var längtan efter sommaren

om sommaren var längtan efter solens ensamma hjärtan
när himmel gråter grå och dimmor

nu är stenarna det enda, bumlingar med lava täckta likt
gröna världsdelar på en karta under fuktiga ekar som
droppar regnvatten mot mossan

men jag stannar inne, alltid bär jag skulden, min plikt att vara ute, eller stanna här och reda upp allt, utrota skadeinsekter, tvätta, stryka, tala tydligt, skapa fred, vara nyttig, bära vatten och ved. att hålla ordning och reda. försöka, för varje grepp blir kaos alltmer utbrett

sopa golven rena
tvätta fönstren för solen

trots önskan att vandra över marker och genom skogar, och fylla hjärtat med vandringssägner. Där solen. Och där regnet väter dimman grå

där bryggan jag satt på nu
har sjunkit i skogstjärnen

bara lommens ödsliga läte
och mina steg när jag snavar


här i staden slår kyrkklockan mindre och mindre slag
färre, tystare, ljudlösa, mycket få
som församlingens själar till antalet
har de stannat