Jag täljer mina ben vackrare och stampar på din hjärnas grav. Åh, so sorry baby. Sa du aj? Trodde inte det fanns någon kvar. Det blir så när man knackar på tjugofem gånger och inte får något svar.

Hur kan man vara så dum?

Tänker jag där jag samlat morgonens ångestledsenhet för makulering. Och har hällt syra över den klaustrofobiska känslan av lutad. Att man väljer att leva död. Det är ju så fucking profant. Men jag måste erkänna. Du spelar rollen riktigt bra.