Ibland. 

Måste jag påminna mig själv om att sätta fötterna,
just där hav möter hav och allting killar.

Ja.

Just på den plats där jag kan falla bakåt och fångas.
Där himlen räcker längre och där Louis kan smeka örat.
Som en påminnelse om allt det vackra som gömmer sig.
Också de dagar när svärtan slukat min hjärna
och ögonen ligger gråtande i en skål med suckar. 

Hör du? Vad jag viskar i ditt öra?