du pratar om att vakna, om att lämna
den alkoholiserade misären
i vilken jag vaggat dig till sömn
du planerar en resa till värmen
och jag lägger min kalla kind mot din
vill påminna dig om det romantiska
i stearinljusens fladdrande lågor,
regnets smatter mot fönsterrutan och
min inre, bottenlösa avgrund
men du söker solsken

hos mig är du blott en skugga,
du är redo för verkligheten
i mig finner du din egen smärta
och jag gråter när du vänder ryggen till

du är det närmaste en gud jag hittar
i detta tomrum
men du vill inte längre höra
min stympade själs lovsånger
och jag intalar mig att jag förstår

du lämnar mig, utblottad och sargad
och frågar varför jag ser ledsen ut
men det kommer alltid andra
du förstår,
vi som lider blir fler och fler och
att leva utan något jag
gör det möjligt att
förkasta även dig