Så här i eftervalsanalysen drar jag mig till minnes att valet till gymnasiet sammanföll med mitt hänförda inträde i upplysningens litterära högspänningsfält, och det mesta tyder på att jag i ett tidigt skede drabbades av en voltairesk knäpp; något jag är för evigt tacksam för. För att kunna röra sig med lite större säkerhet i detta ljusbringande kopplinsschema, blir franska-C ett självklart ämnesval.

Jag kunde ju istället ha valt att träda in socialkunskapens nya sköna värld, där allt, på något underbart sätt, är i allt, och det mesta går att bevisa, och motbevisa. Och enda orsaken till att allt ännu inte är bevisat, eller motbevisat, är avhängigt det faktum att sekunder, minuter, dagar och veckor, har den smått irriterande vanan att följa på varandra.

Vid höstterminens början rantar sålunda en askepjäsk till Farsta gymnasiums allra bortersta flygel, kravlar upp för glasberget och knackar andfådd och nervös på dörren. Vilken dörr? Porten, porten till madame Wiebes rike. Och blir insläppt.

Redan under den första lektionens förpostfäktningar inser jag klart vad som är min roll i slagordningen för den grand bataille som förestår: kanonmat. Så redan vid nästa lektion posterar jag mig i första linjen; alltså längst bak i salen. Bakom det till synes betryggande antal sandsäckar jag har framför mig, bör jag kunna hålla stånd en termin. Glider jag ner än mer på stolen, med bara ett skrämt öga över kanten, kanske ett helt läsår.

Madame Wiebes apparation är den emblematiska personifieringen av fransk kultur och smak. Hennes blick kan, om den vill, med lätthet hissa monsieur Giljotins bila; hennes charmanta leende, kan, om hon så önskar, låta den falla. Med det vill hon inte. Madame Wiebe är för stark; alltså snäll; genuint snäll. Hon vill väl.

Madame Wiebe fortsätter så, som sig bör, med några lektioners heltäckande kartesch-mattor. När krutröken lättar och hon läser av den uppmjukade och redan frontvana troppen, kan hennes tränade öga inte undgå att notera en stel och irrande figur i den bakersta löpgraven. Hennes erfarna sinne undgår inte heller att ställa rätt diagnos: granatschock.

Efter detta får lektionerna en något förändrad karaktär. Som ouvertyr till den egentliga lektionen tillkommer ett solonummer som madame Wiebe med finstämd medkänsla noterat för sin helgjutna tennsoldat. Den obefintliga svårighetsgraden på den tonföljd madame Wiebe bad mig framföra medförde dock, paradoxalt nog, vissa komplikationer. Det går ju så att säga inte att åka slalom i en backe utan lutning.

Men en strålande vårdag går jag med darrande ben ut i solen, fast övertygad om att hade bara franska ambassaden vetat att jag höll mitt frontavsnitt utan att vika, så hade de omgående och utan dröjesmål översänt ansökningsblanketterna för Hederslegionen.

I juli månad sommaren -77 sitter så tre 22-åriga svenska män på ett tåg mot den franska kuststaden Biarritz. jag har nyss muckat och är fylld av förväntan inför vårt inter-rail äventyr. Redan nästan morgon skall vi vidare till Fiesta de Fermin i den baskiska staden Pamplona. Johan har varit där tidigare och har entusiastiskt berättat om glädjen, vinet och sången som förenas i en till synes evig dans; en livgivande puls som flödar genom Pamplonas gator och gränder, och vars jämna slag fyller varje bar och restaurang med sång och åtrå. Överallt och dygnet runt människor från världens alla hörn med armarna om varandras axlar som sjunger, dansar och dricker varandra till. Och så var det.

Johan var en av mina bästa vänner under min uppväxt och vi gick i samma klass i Larsbodaskolan i Farsta från 4:an till 9:an. Vi gick båda på Farsta gymnasium, fast på olika linjer; jag på samhällsvetenskaplig och Johan på naturvetenskaplig. Tommy gick i samma gymnasieklass som Johan, och jag hade lärt känna honom som en mycket trevlig och sympatisk person.

Redan när vi stiger av tåget och skyndar mot campingplatsen har vi fått på oss våra vita skjortor och röda halsdukar. Och knappt står tältet upprätt förrän vi är på språng mot sången, brudarna och vinet som kostar 5 öre glaset. Just priset per glas borde ha gjort det till en fysisk omöjlighet, men redan nästa morgon trängs v,i fulla och bakfulla om vartannat, längs husväggarna för att se dagens tjurrusning genom gatorna.

Andra natten släpas jag i nackskinnet till tältet av en bitig australiska. Tältet rister, suckar, verkar andas; här pågår aktivitet. Helt plötsligt står man inför ett matematiskt problem i den högre skolan. Hur konfigurerar man spatsialt tre osnutna svenska bassar och tre vilda australiskor i ett tvåmanstält?
Hade det varit möjligt en stund senare att med tidtagarur och värmekamera dokumentera orsak och verkan bakom denna pamplonska geometri, vars mjuka kontrapunktiskt rullande kullar interfolierades av plötsliga kast och fixeringar i tid och rum, följt av förlösande övergångar mellan våg och partikel, så hade man haft den genomsvettiga blåkopian till The Grand Unified Theory of Physics.

Efter tre dygn är tältet slut, femöringarna slut, vi slut. Slut är dock inte de mycket trevliga, charmiga och tuffa australiskorna, så i ett obevakat ögonblick rymmer vi till stationen, hoppar på tåget och klånkar ner till Barcelona. En bra sak med Barcelona, bland många andra. är att där finns en stor och bred gata. Seglar man in på den med hyfsad styrfart, har man en god chans att orka fram till ett bra och billigt hotell. Ett dygns helrenovering och sedan vidare till franska Rivieran och, Juan-le Pins!

Det är den 14:juli; Frankrikes nationaldag, och trikoloren har svept in stadens alla innevånare och språkkurselever i sina mjuka veck, och när den öppnar sig i ett glittrande hav, det magiskt doftande ljuset och ett bultande och sjudande gatuliv, höjer vi vår skål för Frankrike. Vi sitter på en uteservering, och medan vi väntar på maten kan vi inte nog lyckönska varandra till hotellrummet; den 14:e juli och det fanns plats också för oss! Och nu har vi ingen brådska. Ett par timmar kan vi sitta här och vila i människors sorl och bara låta oss bäras av Medelhavets djupa, eviga andetag. Discot som Tommy och Johan så målande beskriver, dess "inredning" av bra musik och alla balla brudar, springer inte iväg; det väntar förstås på oss.

Jag står invid dansgolvet; trängs och buffas lite medan jag med beundrande blick följer hur Johan och Tommy snajdar runt med brudarna. Har faktiskt dansat lite, men det är också skönt att bara stå och titta; iaktta. Mitt i lokalen dansas det för fullt, och folk rör sig mellan golv och bord och lite hit och dit. En jämn ström drar förstås förbi den långa och välfyllda baren, och lämnar den varm och dansant.

Då, i en våg av värme ett andetag; en doft av lilja. "Voulez vous coucher avec moi ce soir?" (OBS, sant!).

-va?

Ett insiktfullt erkännande av min naturgivna rätt att dansa, eller ett alltför välformulerat avlatsbrev? Kolla vatten-stämpeln. Jag vänder mig som pippin i ett gökur. Och där står hon, Marianne. Jag hinner knappt säga Oui...innan hon drar med mig ut dansgolvet. Vi försöker prata men larmet och högtalarna överröstar oss. Marianne ger mig en kram och lägger ett finger på min mun och jag stryker flagg inför denna dotter av logik och rationalitet; musiken får förena oss.

Marianne heter Christine, är 19 år och studerar på Lyons musikkonservatorium med piano som huvudinstrument. På väg hem i natten tar hennes väninna lätt och ledigt fram sin palett; hennes pensel stryker, duttar och smeker fram Christines toner i rymden omkring oss; sätter hennes virtuositet på pränt.
Noterna fäster vid dropparna som når oss från vågorna och stranden och burna av Christines varma glittrande moln går vi lyckliga längs havet mot hotellet.

För den som på sextio-talet fick åka med i moster Majas och farbror Lasses havsblå citroen, som inte bara gick framåt och bakåt, utan också upp och ner, kommer denna franska originalitet inte som någon överraskning. Och märkligt nog, eller kanske inte alls förresten, föll det mig inte in att, just då, utöva kritiskt tänkande.

Hand i hand försöker vi småprata i förälskelsens underbara stund av fullkomligt förstådda missförstånd.

-men du kan ju lite franska!
-naturellement! Tu est avec moi.
-såå?
-Oui!
-och jag kan ju ingen svenska, och nästan ingenting om Sverige. Du får lära mig!
-moi? Christine, tu est une optimiste a niveau de une encyclopediste!
Hon skrattar och ger mig en kyss, och vi stannar invid varandra och forsätter kyssas. Och när Medelhavet får syn på oss, stiger upp och omsluter oss med sin varma doft, blir jag vimmelkantig av lycka.

-du kan! Lita på mig! Jag ser det i dina ögon.
-Christine, tu regarder une reflet de miroir de toi! Mais je croix a toi; et la reson. Bien! Nous essayer!
-bien Olof, et merci.

Fram på småtimmarna släntrar Johan och Tommy in, glada, bullriga och högljutt viskande. Kolla! Olle fick med sig en brud hem! De vet inte att jag bars till hotellet av en havsblå magisk citroen, bollandes med mig i luften; kärleksfullt och lätt. En stund senare har alla lagt sig. Ett av fönstren står lite på glänt och gardinen böjer sig som en snäcka. Den viskar till oss om vågor, röster och en natt fylld av kärlek. Christine och jag har slumrat en stund, men nu ligger vi vakna med näsorna om lott och snusar på varandra.

Min blick följer den vackra bågen ovanför hennes öga; en båge av triumf. Och Christine tar min hand och bjuder in mig där, in under hennes mjuka valv. Vi står där framför varandra på dansgolvet; två fria människor. Och med sin varma, klara och glada blick säger hon: medborgare kom! Jag har något jag vill visa dig, ja lära dig något om kärlekens makt. Och i morgon vill jag gå med dig ner till havet, och invid kaféet i den mjuka sanden vill jag berätta för dig om frihet, jämlikhet och broderskap; ja allt det som min broder, och er, Jean de la Fontaine, kanske försökte famna när han skrev "Älska, älska allt annat är ingenting."