kan man ibland känna sig väldigt ensam
som om hela jorden bara var full med andra
och man själv lixom inte hörde dit
utanför
fast ändå med på ett väldigt märkligt vis
och sålänge man går omkring på marken och talar med
andra som är sådär normala
samtidigt som man allt vad man orkar försöker passa in i sammanhang som man inte alls förstår så går ju lixom livet bara sådär
även om ganska bra
men sådär
inne i
märkligt och lite dumt kan man tycka
att söka sig till andra som ju inte ens kan tycka om
den som man är
och absolut inte tycka om den man
försöker vara som inte finns
ganska fult
elakt att göra så
och sedan gnälla
för vem fan vill tycka om
älska någon som egentligen inte finns?
dessutom är ju världen full av människor
i alla möjliga former
underbara
fula
snygga
tänkande
otänkande
spelade
ospelade
nakna och påklädda
ja
nog fan finns det någon för alla
om man bara vågar se
vågar veta vad
vem
man är
och dessutom vågar kliva ut
men risk för
fall