Tillbaka i samma tid. Jag är mamman men ändå inte, kan se henne utifrån fast jag ändå är hon.
Dottern är där hon är sju år och börjat skolan men ingen följer henne dit. Ingen fixar mat till henne, ingen i hela världen bryr sig om henne.

Jag går runt där och ser mamman, mig själv ligga med en spruta i armen
allt är misär
flugor kryper överallt och stanken är olidlig

Jag kan prata med flickan
hon ser hör och känner mig fast ändå ligger jag där
utslagen med dräglet rinnande över ansiktet ihåliga ögon skin och ben med sprutan äckligt hängande i armen

Jag HATAR henne

Hjälper flickan att tvätta sina kläder i handfatet
eller ja
säger till henne hur hon ska göra
sen talar jag om för henne att hon måste gå till skolan trotts allt elände för att det kommer rädda hennes liv.

Hon berättar att hon inte orkar för att hon aldrig får äta något
då tar jag henne i handen och vi går tillsammans nerför alla trappor.
På hörnet av kvarteret finns en liten butik som jag visar henne till.
Han som äger butiken verkar snäll och jag vägleder henne hur hon ska göra för att få mat. Han ser inte mig.
Bara henne.
Under flera veckor framöver följer jag henne till skolan och till mannen som i butiken som börjat steka pannkakor till henne var dag.

En morgon stannar flickan på vägen och tar upp tre stenar som hon tycker är fina. Hon frågar mig om hon kan ge dom till mannen med pannkakorna för att hon är så tacksam.
JA säger jag, självklart!

Flickan bär stenarna och ler blygt när hon lämnar över dom till pannkaksmannen
och viskar " tack så hemskt mycket"!

Jag står ganska stolt bredvid och ler
han vet fortfarande inte att jag är där och det som sen händer

FAN!!

Han tar in henne i ett rum bakom där vi aldrig varit förrut och börjar smeka henne
smeka så som älskade vuxna gör
flickan är sju år
hon har INGEN

Jag lämnar
vaknar
vill aldrig tillbaks dit
men lider var dag för vad som hände med flickan och ångrar bittert att just jag förde henne dit....