Han satt i sitt mörka vindsrum och skrev på sin dator som vanligt. Han skrev dikter på en sajt som han nyligen upptäckt och som nu helt fyllde hans liv.

Men nu kom de igen! Han  tittade mot fönstret och mörkret utanför. Snabbt släckte han ned datorn och stängde av den. Han tittade ut genom förnstret och såg dem sakta komma glidande; de nästan genomskinliga Änglarna. Belysta underifrån av de bärnstensgula gatlyktorna. De brukade komma efter mörkrets inbrott och det hade börjat för några dagar sedan. Så smått började han fundera över om han blivit galen av allt diktandet!

Som vanligt försökte han öppna fönstret, men det satt som berg! Men den här kvällen hände något ovanligt; en ljushårig Ängel stannande till utanför fönstret och skrev något på imman på nedersidan av fönsterrutan. Hon var det vackraste han någonsin hade sett, med lingult långt hår, blåklintsblå ögon och bländvita vingar. TKIDALGNÄ stod det på rutan. Vad tusan betydde detta? Det tog några sekunder innan han förstod att detta var spegelskrift och att det stod ÄNGLADIKT på rutan. Vad menade hon? Skulle han skriva en Ängladikt? Förundrad stod han i mörkret och såg henne lyfta sin lilla hand till hälsning och glida  bort i natten.

Han gick tillbaka till datorn och stirrade på den mörka skärmen. En lätt grånad man i sextioårsåldern; lång och smärt. Han suckade lätt och trummade på tangenterna. En Ängladikt hade han aldrig skrivit tidigare. För övrigt hade han aldrig trott på Änglar! Men nu flög de bevisligen utanför hans fönster; om han inte var galen förstås! Han hade nog varit ensam för mycket den sista tiden och bara suttit framför datorn och skrivit. Ja, han fick väl göra ett försök iallafall; att skriva en Ängladikt!

Han satt länge vid skrivbordet och ett kollegieblock och funderade, ändrade och skrev. Han brukade alltid skriva sina dikter för hand först. Till slut blev den färdig:

VINGAR AV LJUS 

Jag satt i mitt mörker

 så ensam allén

 och såg genom fönstret ut

 Jag satt där så stilla

 när timmen var sen

 och såg vad jag ej sett förut

 En ängel hon log

 genom fönstret in

  med värme

 med längtan

 med hopp

 Åhh om hon ändå

 en dag blevo min

 och värmde min

 frusna kropp

 Hon skulle då lyfta

min sorgsna själ

mot ljuset

mot himmelen opp

Mitt hjärta dunkar

så blodfyllt så väl

och slår mot

glädjens topp

Han tyckte att dikten blev ganska bra, så han skrev in den på datorn och förstorade texten rejält, kopierade den och klistrade upp den på fönstret, med texten utåt.

Nästa kväll lade han sig på sin säng och såg på sitt fönster, spänd över vad som skulle hända; han stirrade och stirrade, men inget hände och till slut somnade han. När han vaknade efter en stund, gick han genast till förnstret och där stod något på utsidan: !ARB stod det, d.v.s. BRA! Men den här gången var det ristat i rimfrost för det hade blivit kallare och börjat snöa kraftigt. Tunga snöflingor vaggade långsamt ned mot de gula gatlyktorna på den lilla innergården. Imorgon var det Juldagen, tänkte han. Fint med lite snö då! Han tittade hastigt åt höger och vänster, men såg inte en skymt av några Änglar. Sin vana trogen försökte han få upp fönstret och den här gången gick det hur lätt som helst! Förvånat titttade han ut genom snöfallet, men såg inget speciellt. Kyrkklockan en bit bort slog sitt halvtimmes slag. Halv nio, tänkte han; det vore skönt med ett bad innan han åt en försenad Julmiddag.

Han lämnade fönstret lite på glänt för vädring och tappade sedan upp ett varmt bad, som han sjönk ned i och njöt av en stund. Plötsligt ringde det på dörren! Vem kude det vara, så sent på Julafton? Han väntade ingen! Det kunde väl knappast vara  jultomten? Det var länge sedan han fått någon julklapp! Han sjönk djupare ned i badet och tänkte: Jag struntar i detta! Men signalen var enträgen och envis.

Till slut steg han muttrande upp, slängde på sig en morgonrock och gick och öppnade. Hans haka föll ner och han bara gapade. Där stod hon! Ängeln som han anat genom fönstret!  Fast utan vingar!  Allt stämde! Ansiktet, ögonen, håret; allt! Hon var täckt med ett tjockt lager snö, som långsamt, droppande började smälta ner mot golvet. Hon märkte hans frågande, bestörta blick, log och sade: " Åhh! Ursäkta! Jag drar visst med mig hela vintern in! Men jag var ute och skulle handla kaffe och då började det att snöa kraftigt och jag kunde inte låta bli att lägga mig ned och göra en snöängel; en som barnen brukar göra, ni vet! " Hon skrattade. " Men tyvärr hann affären stänga under tiden, så det blev inget julkaffe. Har ni möjligen en kopp över? Jag heter Anna och har precis flyttat in mittemot."

" Visst ", mummlade han förvirrat och tog koppen, samtidigt som han såg genom trappfönstret att det börjat blåsa kraftigt. Snön virvlade och yrde. Han gick tillbaka till köket och fyllde koppen till bredden. Visst ja, fönstret! Han måste stänga detta! När han öppnade dörren till sovrummet såg han att fönstret blåst upp och att golvet var fullt med med snö. Men det som fick honom att stirra och skaka så att kaffet nästan for ut, var att det var fotspår i snön! Av nakna små fötter! Det här började bli otäckt! Visserligen hade han livlig fantasi, men det här! Han böjde sig ner och kände på snön. Den var vått och kall och i högsta grad verklig! Fotspåren, som långsamt höll på att smälta, var också helt verkliga! Hastigt gick han ut i köket och hämtade en skyffel, som han skrapade upp snön med och slängde ut den genom fönstret och stängde det. Han tog kaffekoppen och gick ut i tamburen, där grannkvinnan stod och väntade.

" Ursäkta mig! " mumlade han förvirrat. " Fönstret hade blåst upp och det hade snöat in. Jag måste ta reda på detta! " Han iaktog henne noga, men hon log bara vänligt och riktade sina milda blå ögon mot honom:

" Jag förstår! Men det kanske skulle smaka med  en kopp julkaffe inne hos mig, så vi få bekanta oss lite, eller är ni kanske upptagen...?

" Neej..." Han tvekade lite... " ... det vore trevligt... jag ska bara klä på mig lite ... Jag kommer om fem minuter ...

Han stängde dörren och började snabbt att klä på sig. Märkligt sammanträffande! tänkte han. Han kunde svära på att att Ängeln och grannkvinnan var samma person! Men det var naturligtvis helt omöjligt! Han torkade svetten ur pannan. Skönt attt få kontakt med en riktig, levande person. Det skulle kanske få de här fantasierna ur hans huvud! Han ringde på hos grannen. Anna Sirén stod det på dörren. Hon öppnade och log ett strålande leende mot honom.

" Välkommen! Är det Lars du heter? "

" Ja, Lars Strand. "

" Kom in, Lars! Anna heter jag. "

Hon förde in honom i ett stort vardagsrum, upplyst av levande ljus i olika former. I mitten stod ett dukat julbord med en sjuarmad  ljusstake. I en öppen spis sprakade en brasa muntert. Utanför fönstret skymtade en stor balkong. Någon julgran såg han inte till.

" Jag tände en brasa. Det är skönt att bli varm efter att varit ute i det här ovädret! Har du ätit julbord än, föresten? " Hon såg på honom med sin intensiva, blåa blick. Han tyckte att den var både behaglig och lite skrämmande. Det kändes som hon såg rakt igenom honom.

" Neej..." han tvekade, " ... det har inte blivit av ... liksom ..."

Hon log. " Men då skulle det kanske smaka med lite julbord innan kaffet? "

 " Ja tack, gärna! " Han sjönk ned vid det dukade bordet som var fyllt med allsköns traditionella julrätter. Han lät sig väl smaka. Det var länge sedan han ätit nu. Han slarvde nog lite med maten. Hon satt mitt emot honom och och höjde då och då glaset och skålade för Julen bland annat och pratade mycket. Hon var trevlig. Han trivdes. Efter en stund måste han gå på toaletten. Han frågade efter vägen och hon pekade. Han gick ut i hallen och öppnade en dörr. Genast insåg han att han öppnat fel dörr. Det han såg fick honom att bara gapa och stirra. Han hade öppnat dörren till en garderob och där hängde vingar; Änglavingar. Det var två par; ett par snövita och ett par mörkblå. Sakta höjde han handen och kände på de vita. De var fuktiga! En stöt gick genom hans kropp! I detsamma blev han varse att någon såg på honom intensivt. Han vände sig om och där stod hon. Hennes blick var nu allvarlig.

" Såå... du har upptäckt min hemlighet...! Nåja, du skulle fått veta det ändå, så småningom..."

Tungan kändes torr i hans mun och han hade svårt att få fram orden. Ham nästan viskade: " Så du är en Ängel ...?! " 

" Jaa ... det vill säga en halvängel ... hälften Ängel och hälften människa ..."

Han hade hämtat sig något nu och frågade: " ... och de blå vingarna ... är de också dina ...?

Hon log åter igen. " Nej, nej ...! De är dina! "

Hans hjärta började åter bulta som en stånghammare!

" Mmm ... mmina ... ? stammade han. " Skämtar du ...? Jag kan inte flyga! Dessutom är jag höjdrädd!

Hon skrattade: " Åhh! Du vänjer dig! Nu är det vinter och oväder och inte så lämpligt för en nybörjare, men i vår ...! Då kan vi öva och sedan kanske flyga ut till någon härlig, enslig klippö  och ha det trevligt ...!

Hmm, tänkte han, visserligen är detta nog bara en dröm, men ändå ... det började bli en riktigt trrevlig dröm ...!

Han fingrade skeptiskt på de tunna blå vingarna.

" Men jag väger 90 kilo och är 186 lång! Hur ska de här tunna vingarna kunna lyfta mig?! "

" Åhh! Det är enkelt ...!  När du tar på dig dem, blir du tunn och lätt som en fjäder och nästan genomskinlig. Det är bara speciellt känsliga människor som du och jag, som kommer att se dig överhuvudtaget! "

Hon har då svar på allting, tänkte han, men det var inte utan att han började att längta lite speciellt  efter våren, denna julafton.

" Nej, Lars, nu föreslår jag att du går in i rätt rum, så äter vi mer julbord sedan! " 

Så gjorde de och hade mycket trevligt tillsammans, allt medan timmarna gick. De kom varandra allt närmare. Det började att rulla in på småtimmarna, när Anna sträckte på armarna och sade: " Nej, nu börjar iallafall JAG att bli trött! Tack för ett alldeles fantastiskt sällskap!

Lars reste sig: " Tack själv, Anna ...! ... och tack för en alldelles, alldeles, underbar middag! Nu ska jag gå in till mig så du får sova!

" Måste du gå ...? Du får gärna sova här om du vill! "

Han rodnade lätt: " Jaa, gärna!

Hon reste sig och öppnade dörren till sovrummt och de gick in.

" Ohh, vilken fantastisk tapet! " sa han. Den ser ut som stjärnhimlen; helt upplyst och klar! "

Hon skrattade: " Det ÄR stjärnhimlen! " Hon tryckte på en knapp och så tändes en stor, gul fullmåne. Fascinerad beundrade han den otroligt klara och skimrande stjärnhimmelen; där till och med en fräsande komet for som ett jättelikt tomtebloss över den mörka natthimmelen. 

Anna sade: " Titta, där är Stora Nebulosan i Orions Stjärnbild! Där är Stjärnornas barnkammare! "

De beundrade det praktfulla, färgsprakande, roterande skådespelet en stund. Till slut vek Anna upp det stjärnsmyckade täcket till den magnifika dubbelsängen, klädde av sig och kröp in under täcket: " Kommer du, Lars?! "

Lite blyg klädde Lars av sig och kröp in under täcket. I detsamma började alla kykklockor i staden att klämta och sjunga. Lars tittade på klockan. Åhh! Klockan var fyra! Nu firades det Julotta  i alla kyrkor i staden! Anna hade släckt månen och dämpat stjärnhimmelen till ett milt, svagt sken. Lars kände hennes mjuka, varma kropp mot sin och tänkte att detta var den bästa julklapp han någonsin hade kunnat tänka sig!