Som om det spelar roll.

Att vissla ettor och nollor.

Varför inte bara en snabb radering?
Ett släng med det mörka?
En begravning inom?

Jag drar orden ut genom fingrarna bort.

Hatar. Hatar.
Så intensivt.

Dessa skuggor. Som bryter ben. Genom dagarna.
Och som skrattar åt det funna.

Det som ligger glimrande.
Så jävla vackert.

Precis där tårarna startar.