En innerlig bön om trygghet och om varsamt uppbyggda väggars meningslöshet,
passerade med förfärande lätthet mina läppar. Lika skygg som skuggan i mörkret, så obemärkt viskade min mun om hjärtats bittra längtan. Du kom som mitt svar likt en snöstorm i Juni och stal mitt förhoppningsfullt naiva tonårshjärta. En dörr lämnade jag på glänt för dig och du slet upp den på vid gavel, en dörr fullkomligt öppen till mitt hjärta. Öppet för dig att laga eller förstöra. Bakom ditt leende skymtade sanningen medan jagets förträngande natur sakta vaggade in mig i dina armars falska trygghet.
Dina läppar mot mitt hår sköljde förnuftet ur mitt huvud och svepte snabbt en svekfullt drömliknande verklighet framför mina ögon. En verklighet som sedan dröjde sig kvar endast som en kvävande självskapad tystnad.