Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Lämna mig igen

Idag kunde jag ha lämnat dig igen
Med skrapsår på kinderna
Efter ögonfransar som blivit vassa
Efter frosten på din trappa

Du vecklar ut din underutvecklade handled
och jag vrider mig i avund
över att du har saker att gömma

Mina revben flätas samman med taggtråd och det är alltid nån som tvinnar
en oförmåga att känna mina korta sidor
dom dränker mig och jag kräver sagor med lyckliga slut
inte som på TV och inte
som i det som kallas verklighet
jag vill att ni berättar dom för mig
och jag vill att ni gör det nu!

Och dom kallar mig kramhora jag kallar dom bröder
Det är inte mitt fel att jag blöder
Håll mig hårt
tryck ut verkligheten i korridoren och
lyssna när jag säger att vi inte behöver dom
att vi kan spränga barriären
vända något
och krossa allt och alla och oss själva på vägen

Och då säger du nej, eller ja
när jag inte ens vill ha ett svar
för ibland är sanningen så förbannat överskattad

Sen fylls dina lungor med annan luft
dina fingrar vandrar
frånvarande
nonchalant
och jag ser att du redan
är på väg någon annanstans

Och så håller du ditt tal
om fria val
och fri sexualitet
och det enda du får mig att känna
är att allt är mitt eget fel
Så låt mig vara sval!
Låt mig vara stel!
För jag döljer inte mer
än det du ändå inte vågar se

Och min oskuld blev kvar
Någonstans bortanför Liljeholmen
På baksidan av en kartong
Med spår av tjära
Spår av dig
Alldeles för nära
Ibland är det någonting jag saknar
Så jag åker röda linjen fram och tillbaka
med mardrömmar varje natt
Och mamma du hade fel
dom tar inte slut när jag vaknar

Du pressar dig mot mina bomullsrevben
Och jag
Jag kan inte ens gå sönder
Det är ditt fel att mitt hjärta stammar på vartenda slag
Att jag tvekar inför varje andetag
Att mitt hjärta har liggsår
Att min tunga har rostat
Du kallade det lektion 1 i att tillverka ett skal

Den första snön
Vårt täcke mot världen
när allt är i takt
Och samtidigt alldeles stilla
Hur vacker är den?

Din ena hand på min höftkam
Den andra på mitt bröst
Jag andas bara hud och
avundas att du har saker att gömma
Allt det där som bara är ditt
Du viskar frånvarande ett namn
Och det går så jävla långsamt när jag går sönder
För inte heller den här gången
Är det mitt




Fri vers (Spoken word/Slam) av Louise Sisaster
Läst 335 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2012-11-23 19:43



Bookmark and Share


  Soa
Jag älskar verkligen allt i den här texten. Du hade mig på första raden.
2012-11-23
  > Nästa text
< Föregående

Louise Sisaster
Louise Sisaster