Jag kan känna alla kemiska reaktioner som sker
när jag böjer mig ner
för en överhet
som till hälften tar mig på allvar
och till hundra procent
föraktar den som ler
rätar på ryggen för ett nackskott
träffar vänster axel
för att jag aldrig har kunnat
stå i raka led

Jag kan ljuga för er
lika enkelt som ni
ristar symboler på min hjässa
när jag tvingats på knä
lika enkelt klyvs min tunga
lika enkelt att få er att tro på
att jag är något jag inte är

På impuls, en reflex, som en ström
pulserar nya fraser, nya miner, nya konster
i mitt spektrum
ingen konsekvens
hos min spegelbild
ett uttryck för varje sammanhang
snarlikt men åtskilt
när otillräckligheten hos kalejdoskopet blir uppenbar
får du börja räkna på fingrarna
försöker du fånga mig
blir jag till vätska i din hand

Jag klär min själ
i ny skrud varje dag
byter andedräkt
du säger att jag inte är mig själv
som att den jag var igår
var mer sann
än den jag är idag
och jag kan vara din gråtlycka
eller ditt ångestskratt
alltid av eller på
slagen
men alltid elektrisk
gör jag skillnaden mellan
din dag och din natt

Du sa att du glömde dina vantar i min hall
ursäkten haltar fram
men det är något med ditt diffusa skratt
som får mig att säga ja
jag sa nej igår
och det är något med att falla
genom allt som är blankt och brutet
jag ser bilderna så tydligt
genom prismat
nu
det som alltid växer
kan aldrig fångas
och den enda som ser
konstanten i förändringen
är du