Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Fråga mig om sanningen

En gång frågade du mig om sanningen
Sanningen är att jag ljög
Jag gjorde det för att jag inte skulle klara av att se
Kärleken i din blick brytas av svek
att se tilliten bli till misstänksamhet
så jag delade vår värld i två
Jag trodde att om vi flätade våra fingrar tillräckligt hårt
Om jag höll för dina ögon
medan jag förhandlade med en gud
jag aldrig trott på
skulle jag kunna köpslå
tusen dagar av ånger
mot en enda dag av glömska och nåd

Sanningen är att jag inte längre har några ärliga ord
bara härliga ord
min säng är full av förlåt
alla är till dig
hallen är full av skor
efter alla våra fester
men inga passar mig
det var i alla fall det jag sa när du gick
och jag inte följde efter
långt senare kom gråten över
tunnelbaneskräck
spritandedräkt
saker som går sönder och
oförätter man inte blir förlåten

Du grävde in dina fingrar i min själ
En skattjakt vaskandes efter guld
Men allt som finns här är tenn
en feg soldat utan armé
och jag ville så gärna berätta för dig
om sambandet mellan samvete och skuld
Att sanningen gömmer sig
I det där som aldrig blev sagt
I det som inte brast
den eviga frågan om sanningen eller lögnen
hade fått dig att stanna kvar
att hålla fast

På exakt tio sekunder fick du mig att se den fulla innebörden av ensamhet
det förgängliga i beständigheten
det förljugna i tillgivenheten
det är uppgivenhet över tid
för det är där vi möts
där mina gränser slutar och dina tar vid

För hur kan jag agera bödel när jag aldrig själv stått rak
hur ska jag avgöra ditt öde ge dig en frisedel
om det betyder att du aldrig kommer tillbaks

Jag bläddrar bland papperstunna fotografier
Söker svaren i ett mellanrum ett hål i historien en tyst tid som inte nämns
jag klipper metodiskt sönder bilderna
bara det jag frivilligt spar blir kvar
och jag undrar om det är du eller jag som skäms

Sanningen är att du gjorde mig hård
en mjuk tennsoldat som härdats till stål
För det finns inte längre något som berör mig
så som du gjorde då
Och sanningen är
att mina revben drar sig samman i vanmakt
skyddar det som skyddas kan
mitt fega hjärta som fortfarande slår i baktakt
varenda gång jag hör ditt namn




Fri vers (Spoken word/Slam) av Louise Sisaster
Läst 357 gånger och applåderad av 5 personer
Publicerad 2012-11-23 19:56



Bookmark and Share


  Robert Almgren VIP
Stark text som väcker många känslor!
2012-11-24
  > Nästa text
< Föregående

Louise Sisaster
Louise Sisaster