Då hösten tynger astrakaner ned till jord
Går den osalige anden tvärs igenom nord
Rot vandrar nedåt mot gravarna som grävts
Jag vilar mot stammen och stilla kvävs



Då rimfrost kommer; vita spröda stelnar strån
Håll mig hårt i ärmen eller spring långt härifrån
Räds inte mörkret men sörj ljuset när det flyr
Bara barn jagar spräckliga löv som yr



Så hårdnar skalet runt min verklighet
Vart det barkar är knappast nån hemlighet
Under apeln kan åter tankar bära frukt
Sann självrannsakan i tvång och tukt



Där vägar förgrenar sig klamrar jag mig fast
Jag har irrat bort mig och måste stå mitt kast
Det är tid att steglas och sträckas rak i bänk
För allt jag så vrångt och illa tänkt



En munfull visdom och all synd som vi ärvt ner
Så länge någon pallar dra ett enda andetag mer
Kan du viskande väsa min tvetungade vän
Om hur allt jävelskap löser sig igen