jag kan inte
försöker allt vad jag orkar
att inte vara för mycket
skrämma folk
men jag kan fan inte!
inte utan att stänga av
vill så mycket hela tiden
kontakt är viktigt och känslan av närvaro
har ett enormt behov av att veta och tala med dom som ska finnas i mitt liv hela tiden för att känna mig trygg
slippa oron

någonstans är det väl ett arv efter pappa
det också
han brukade försvinna ibland
sådär med jämna mellan rum kom han inte bara hem en dag
han bara försvann
i månader ibland för att sedan komma tillbaka och på något vis tycka att han hade en självklar plats i våra liv
många gånger önskade jag redan då att jag skulle hitta han död någonstans
halshuggen i sängen eller bara död lixom
kändes på något vis säkrare om det blev så
istället för att aldrig veta
denna ständiga jävla förbannade oro!!
hatar den
den förföjer mig och kommer nog alltid att göra

tack och lov har mina barn lärt sig och förstått vikten av det där
att höra av sig
lärt sig att problem bör undvikas
att man inte ska utsätta andra människor för sådan oro
jag personligen skulle aldrig göra så mot någon annan människa då det för mig är ren totyr

dessvärre är det ju inte så alla tycker
jag vet det
försöker förstå att det är så
att jag alltid kommer stöta på sådana människor om jag ska vara och leva i den här världen
jag vet att jag måste lära mig stänga min oro
bara så förbannat svårt att inte stänga ner allt annat också
som ett enormt försvar jag måste ha för att inte skadas
bli sårad och få ont
jag måste stå
det är ju fan med
att
det ska
vara
så
svårt