Ingenting existerar. Ingenting förutom du.

Universum, Jorden, alla länder, alla städer och allt folk är framtaget för ett enda syfte: Att förstöra dig. Att leda dig till kanten och tvinga dig att hoppa.
Ett stort koncentrationsläger som du tvingas leva i. Du kan inte fly, det skulle förstöra planen. Du skulle bli lika misslyckad som de redan tycker att du är.
De stirrar på dig genom en spegel, studerar varenda rörelse, skrattar åt hur naiv du är.

Allting är på låstas. Din familj, dina vänner och alla i hela världen är som hologram i fysiska former; Du kan röra vid dem med det kommer aldrig att vara på riktigt. Alla är ute efter dig och vilseleder dig med löften om hur bra allting kommer att bli om du bara väntar lite till, om du bara hänger kvar. Hänger kvar i den sköra tråd som är ditt liv, snart brister den.

”Skynda dig att klättra upp!”

”Den brister!”
”Vad väntar du på?!”

Du hör deras skrik men kan inte röra dig. Du vet att det bara är tomma ord.
Inuti dig bor ett monster, du har ingen själ. Allt som finns där inne är ett stort svart monster som sliter sönder dig. Det river med sina långa klor, river och sliter för att ta sig ut. Ta sig ut och bekräfta det du redan tänker; ingenting är som det ska vara.

Ibland skickar de in fler hologram, ibland tar de bort ett för evigt. De har makten att ta fram dem igen, men låter bli. Det blir roligare så.
Ibland tar de bara bort den fysiska formen och allt som finns kvar är en suddig bild av vad som en gång var.
Du är programmerad för att fatta tycke för vissa hologram, vissa älskar du så intensivt att det gör ont.
Tillslut är allt förvrängt till graden att det är outhärdligt.

Du ser ett hologram utan sin fysiska form och kan inte röra vid det. Det skrämmer dig, ändå dras du till det. Om du försöker prata med det kommer det inte att svara, det har inga känslor kvar. Minnena av era stunder tillsammans är något som hjälper dig att fortfarande hålla dig fast.
Det är så de gör. Manipulerar dig att tro att det här livet är värt att leva för de få stunder av lycka som de framkallar.
När någonting går bra och de märker att livet blir uthärdligt, krossar de dina drömmar som om de vore glas.
Vid det här laget är monstret framme vid din bröstkorg. Det skakar revbenen som galler i en fängelsecell. Det gör ont, svider. Dina ögon tåras och den redan snedvridna, oklara verkligheten går inte mera att se. Alla hologram löses upp och du blir ensam. Det är då du tappar greppet. Om verkligheten. Om hoppet. Och om tråden. Du faller ner i ett evigt mörker. Och där uppe, uppe på kanten, står de och kollar på dig. Inte med vinnande leenden, inte heller men fascination. Utan med förakt, för att du var så lätt att kontrollera.

Du kommer aldrig att sluta falla.