som att bryta bröd mellan overksamma händer
eller som att inte kunna hålla något fantastiskt 
för man är så rädd att dörrarna klapprar

så i stället

gör man en annan människa seriöst förvirrad
och det är egentligen ingens fel fastän det blir
en kolosal katastrof av sorgsna mått

kräk och aj lika

efteråt kommer dagar av vad hände
uppbrända dörrar och nedlagda berg
och för somliga ett evinnerligt grävande
nedåt in i varför-landet

men vet du?

jag tror jag börjar begripa att
allting borde vara den här lättheten
så märkligt konstruerad
av min näsa i din halsgrop
vårt pågående samtal av längre karaktär
hemvändandet i hettan
och det där självklara i att dela
hjärtats inre med varmströssel
näranära och rakt genom faran