vi befann oss alltid i marginalerna
han och jag

försökte vi förflytta oss mot mitten
var det något som drog oss tillbaka

ut på dikesrenarna, bland sly
och ogräs där vi hörde hemma

katten bland hermelinerna

han, med sin oförmåga att bli människa
hans historia som ständigt upprepades

jag men min stumma rädsla
förklädd till opassande pladder

när någon blinkade mot mej
såg jag mej genomskådad

såg jag den nakna kroppen
och trasiga underkläderna

vi tog varandras händer och gick över bron
mot den andra sidan av de stora floderna

hemlösa såg vi speglarna
reflektera våra självbilder

det var nog då som vi
utan att förstå det helt i onödan
blev våra egna fiender