Du är som jag, så lik mig. Det skrämmer mig.
Du var mobbad, jag var rädd.
Du var utstött, jag var utanför.
Jag var ful, du var fulare.
Jag kunde haft ditt namn.
Jag kunde varit du.

Vad gör jag här? Frågade du, i kön utanför discot i Folkets Hus.
Jag tittade snett som de andra, fast jag tänkte precis samma sak.
Tänk om de andra hade vetat.
Tänk om de hade vetat att jag var som du.

Hon har varit mobbad, det är därför hon är så konstig, sa jag.
Jag tyckte du var i vägen.
Jag var arg för att du valt samma program som mig.
Varför följde du efter mig?
För att visa alla vem jag egentligen var.
Att jag var som du.
Samma fåfänga intressen
Samma tunna, råttfärgade hår
Samma missformade ansikte.

Alla ska få vara med, sa du, med din äckliga röst.
Min röst.
Jag ville inte vara med, inte med dig.
Jag var hellre ensam än med dig.
Ett skadat mobboffer.
En icke normal.
En annorlunda på fel sätt.
En mindre värd.
En sån som jag.

Jag undrar hur det gick för dig?