Välbekanta tårar
Sår som aldrig vill läka
När skapades sårbarheten?
Ingen hudbarriär
Alla attacker går rakt in
I en oskyddad själ
Även om vapnet var riktat mot någon annan

Stapplande flyr jag ljuset
Söker trånga mörka gömställen
Ensamhetens långa skugga följer mig alltid
Bättre den än utsatthetens strålkastare?
Jag vågar fortfarande inte stanna
Inte vända mig om
Inte fångas av ljuset

Och alltid känns det som att jag är den enda
Att denna kamp jag ständigt tvingas utkämpa mot den förlamande fruktan som aldrig slutar plåga mig är okänd för resten av mänskligheten

Men jag vet att det finns andra
Andra som gömmer sig i mörkret
Fyllda av förgörande fruktan
Frusna i förtvinande ensamhet
Som behöver förståelse och tröst
Som behöver höra en vänlig röst säga:
Du är inte ensam i mörkret
Du är inte fel
Du får synas
Du får finnas