Lukten av svett, uteliggare och unkna duster från de nersuttna tunna dynorna. Spårvagnen skakar och alla vibrationer och dunsar vrålar och muttrar att det är plågsamt att samla tillräckligt stora krafter för att flytta den tunga långa kroppen framåt i de rostiga skårorna i marken. Golvet är grått, blött och fullt med knastrande och rullande grus från skor, och nånstans längre bak måste en tom ölflaska rulla runt med en övergiven och deprimerad ton annars är det inte Göteborg. Jag har min armbåge mot de tjocka gummilisterna kring fönstret och vilar kinden mot knogen. Jag ser de gråa husen och kontoren med alla fönster och alla reklamskyltar sakta glida förbi och försöker se ut som att jag inte alls bryr mig om honom. Jag lägger märke till hur hans öppna ögon studerar människorna som går av på varje hållplats.
Det är en bra dag idag. Till och med håret är fint men det syns inte så mycket när jag har hatten på. När jag tar av mig hatten i ett försök att dra någon sekunds uppmärksamhet till mitt hår från honom mitt emot försöker jag göra det så naturligt jag kan, men kommer på att med tanke på människans ursprung finns det nog ingen naturlig rörelse för att ta av sig en hatt. Jag lägger den i alla fall i knäet. Jag känner att han ser på mig och ägnar sedan en liten tid åt att fundera över om jag bara inbillat mig, om han ens kollat åt mitt håll, om han kollat på nåt över huvud taget och i så fall av vilken anledning. Sedan koncentrerar jag mig på att sitta still och avslappnat, det är mycket svårare när man börjar tänka på det.
När jag går av och ut i den svala kvällsluften som är härlig att dra in i lungorna vet jag att han tittar på mig. Mina blonda tofsar, min vita skinnjacka med mörka dragkedjor och knappar och som slutar vid min markerade midja som jag sällan är modig nog att framhäva, min röda knälånga kjol och vad som urskiljer sig under den när jag går mot lägenhetsområdet en bit bort och mina bara ben som ser så fina ut i mina höga skor. Fötterna börjar göra ont men jag vet att jag fortfarande går snyggt och jag sträcker extra på ryggen. När jag inbillar mig att hans blick har fastnat på min nedre del vänder jag mig om och allt jag ska göra i helgen tappar plötsligt helt sin charm och lyster när jag ännu en gång uttalar det tyst för mig själv. Mina klackar glider runt på grusvägen som om de sköra stenarna slänger sig åt sidan för att inte krossas under klackens tyngd, när jag tar genvägen över gräset får jag gå på tå för att de inte ska glida ner i den fuktiga jorden. Men jag måste ju erkänna att hon var söt, tjejen som tog min plats mitt emot honom när jag gick och som böjde sig fram med sin fylliga kropp och spred en lukt av varma kryddor i hela vagnen, och fick honom att le. Mitt hår känns torrt och min klädsel alldeles för ansträngd nu när jag gått förbi Henne alldeles nära och sett hur hon lyst av energi. Jag suckar över att jag inte är hon en stund medan jag kämpar mig vidare på klackarna som trycks tillbaka som skott i hälarna varje gång skorna smäller till den hårda asfalten.