Med blicken i backen, är han en av alla i ledet.
I en annan tid, på en annan plats där våra hjärtan är det enda organiska kvar i våra kroppar och tekniken har snart tagit över oss helt. Där livet ska för alltid leva med outtröttliga hjärtan. Där mänskligheten i oss komprimerats, kärlek är kortslutning och hjärtat bara en muskel som håller maskiner gående.
Med lika avstånd mellan varandra undviks kontakt och därmed kortslutning. Han vet vad som händer, om ett fixerat hjärta rör vid ett annat.
I hela sitt liv har han sett naturliga hjärtan tråna efter varandra och när de inte längre står ut offrar de allt och de båda dör i en våldsam elektrisk storm. Priset man betalar för att leva i evighet.
Är ensamhet.

Han sitter i sitt fönster och ser ner på trädet på gården.
Med hans tunga hjärta, tyngre än all metall han nu består av, minns han.
Som igår, minns han det varje dag och varje timme av varje dag. Och varje dag blir hans hjärta tyngre.
Trädet på gården var det sista av träd med den gamla naturens ådror av skönhet. Han minns den mjuka barken och de ömtåliga löven, och doften. Han minns havet av grönska som färgade allt grönt när solen stod mitt på himlen och fåglarna som skrattade medan de flög fram och tillbaka så löven for åt alla håll. Nedanför stod han alltid beredd att fånga in dem alla, för att varsamt lägga ner dem på marken. Med en nästan omänsklig kärlek tog han hand om trädet, då det var det enda som kunde ta emot hans kärlek.
Han minns sin lycka från barndomen och han minns dagen han vill glömma.
På samma plats, i fönstret satt han då.
Den dagen då trädet blomstrade och en av grenarna sträckte sig så långt att han nu kunde nå det från sitt fönster. Han skrattade medan han sträckte sig ut och tog trädets gren och hälsade. Han var nu övertygad om att de var bästa vänner och att hans kärlek var besvarad. Sekunder senare ljöd sirenerna och de korrupta störtade in på gården. De är dem som utrotat sin egen mänsklighet och bytt ut sina hjärtan mot evigheten.
Deras svarta metall glänste i samma sol och deras hjärtlösa rykte skrämde bort allt i sin väg.
Försvarslöst stod trädet kvar och i fönstret satt han hjälplös med grenen i sin hand.
En av de korrupta höll i ett glödande spett och våldsamt högg han in till djupet av trädets stam. En av de andra slet ut hjärtat och höll det i sin hand tills det slutade att slå, sen släppte han det på marken och de korrupta försvann, lika fort som de kom.
I fönstret satt han och höll sin vän i handen tills trädet krympte och grenen drog sig tillbaka. Han rusade ned och ut på gården. Han tog försiktigt upp hjärtat som fortfarande var varmt. Trädet var nu inte mycket högre än han själv och förtvinade fort. Han tog hjärtat och la tillbaka det i trädets djup innan det förkolnade och dog. Kvar stod bara en bränd stam med djupa ärr.

I nästan ett helt liv satt han där i fönstret och mindes medan tyngden i hans hjärta blev så tung att han inte längre stod ut.
Han tänkte på alla elektriska stormar han sett, kraften av två hjärtan som möts. Han tänkte på kärleken han känt av att ge den till någon annan och han insåg att det var det enda som någonsin betytt något och att än om för en sekund så är det värt att dö för.
Han tog en kniv och gick ner till trädet på gården. Det var många år sen nu han gick så nära sin vän och medan hans hjärta lättade omfamnade han stammen och såg det i sitt inre fullbordat i all sin prakt. Han tog kniven och skar upp ärret, skar till djupet av stammen där han som liten lagt tillbaka hjärtat som slutat slå.
Han böjde upp sin metall och slet ut sitt hjärta och la det pumpande av liv i djupet av trädet. Han la trädets hjärta i sitt eget djup och la sig på rygg bredvid stammen.
Han kände marken under honom vibrera och trädet vred sig fort upp ur jorden.
Stammen var starkare än aldrig förr och grenarna växte genom betongen som murade in gården och in genom fönstret där han alltid suttit.
Ovanför honom la sig det gröna lövverket och han log under en himmel som gnistrande av smaragder när solstrålarna trängde sig igenom. Trädet lät sina löv singla ner över honom och han skrattade medan de omfamnade honom, älskade honom och begravde honom. Slukade honom i kärlek och behöll honom djupt i sitt inre.