(Klart jag är rädd.) 

Kanske, började jag skriva innan jag lärt mig att räkna? Kanske är jag bättre på att radera mina ord än att låta dem bli stående? Kanske är jag, i grunden, bättre på att vara död än levande?

Är det så? herr Ordskrivare?
Är det därför mina ögon aldrig gråter och katedralen är tom?

(Fan heller! Nog för att jag är fucked men jag rör mig framåt.)

Jag vill kräkas i detta tomrum skapat av smärta jag inte kan beskriva. Av rädslan för att min själ kanske alltid kommer att vara spikad fast i Mameles svarta skog. I den skog där osynlighetens sånger lockar med sitt fängelse av intet och som får mig att vilja lägga kallt och inte känna. 

(Men jag skriver. Ser du? Jag sätter bokstav vid bokstav och mina händer skakar  av skräck.)

Jag suckar över mina långsamma rörelser. Vetande att jag för en stund inte kommer att andas. Men väver gör jag. I stillsam kärlek och i önskan om att äntligen kunna se.