Vi sprang längst gatan skrattande, jävligt onda sade du, satt på min balkong och målade den nyinköpta julgranen svart, färgen rann nedför fasaden mot gatan, närvaron var en dröm, det hadlar om de som svek tänkte jag, domar man erhållit, straffats för något man ej ens känner till, såg medens att du ej var verklig, vi löstes alla upp, återvände till någon form av normaltillstånd, denna överjordiska, surrealistiska känsla där allt kunde urskiljas avtog medens glimten i vårat universum var förevigt släckt, att vakna ur en dröm är kallt och ångestfyllt