Faller så lätt uppåt och nedåt och virvlar
ljuset i kylan, beslöjat
bäddar ned, stoppar om
dämpar de hårdaste ljuden - 

pulsar stillhet vaksamt sjunker
spåren fylls igen. 

I morgon vet bara en att
någon gick fram över platsen - 

kristallerna döljer och sväljer, och
välver gräset under sin vita hand,
som ett foto som ligger för länge
i framkallningsvätska, 

sveper in i paket granen
så kall och ändå så märkligt värmande.
En dag är du borta – ett streck har dragits
så stilla. En slags förlåtelse.